Nu är jag så jävla förbannad! Fy fan!!!!!

Fy faaan vad jag är besviken på människor!

Önskar jag slapp ha med människor att göra överhuvudtaget.

Om jag inte hade femtioelva barn skulle jag flytta till ett hus långt bort och långt inne i skogen, utan några jävla människor på trettio mils avstånd!!!!

Jävla förbannade höns! JUST DET, kacklande höns!!!!

Rövslickande jävla kacklande höns!

FY FAN, jag mår fan illa!

Nej nu är jag faktiskt irriterad på riktigt. Det är en sak att ordbomba blonderade bimbos och ölgalna raggaranalfabeter m.fl... 

Men när två var för sig smarta personer börjar hoppa på varandra som sandlådeungar, i min blogg dessutom, och när den tredje, läs jag, får skit för att jag åtminstone försöker få "debatten" att lugna ner sig - då blir jag jävligt irriterad! .... vafan, det är ju precis som när jag och mina syskon var barn. När de två bråkade, jag gick emellan och vips var det jag som fick skäll av mamma. Seriöst, det är ju helsjukt. Och fan vad less jag blir. Lägger fan ner skiten.

.......................nu får det vara slut på rampljuset också. Orka bli bländad av alla idiotiska meddelanden!!!

"Följ min blogg så följer jag din"

"Titta in och kommentera, så kommenterar jag hos dig"

"Kommentera min blogg!!"

"Hej jag skriver om mitt liv, följ min blogg"

ALLA de där typerna av bloggreklam gömmer bara trista tonårsdagboksbloggar med hundrafemton stavfel på varenda sida!

NEJ, jag är inte emot dagboksbloggar, men jag kommer aldrig fatta hur de som skriver om fika och skolan och nu gick jag upp och gick på toa kan tro att andra, som inte känner dem, kommer att tycka att de är intressanta?!?!?!?!?!

Oftast är det mer än tydligt vad som döljer sig bakom reklamen. Men då och då skriver någon att här är minsann en annorlunda blogg, titta in hos mig så får ni se.. och vad får man se... jo, ännu en vitblonderad tonårsbimbo med grava grammatiska problem, förmodligen på grund av skolk.

Så fort någon skriver i rampljuset "Följ min blogg" kollar jag vad det är. Nio gånger av tio kliar det som fan i fingrarna att skriva "Vad i helvete ska jag följa den här skiten för?"

"Älskar detta väder allså! vart däremot mulet... funderar på om ja ska göra en räksallad? det är ju gott. PUSS!"

Bara ett exempel från en blogg som påstår sig vara värd att lägga energi på att följa.

Ta till exempel  Martinas blogg - ett lysande exempel på en dagboksblogg som är allt annat än trist. Det går absolut att skriva om sitt dagliga liv så att andra, som inte känner en, tycker att det är roligt att läsa!

Skriv på bara, alla ska självklart få blogga - men gör för faaaan inte reklam för era trista jävla jag-gick-upp-nu-kommer-snart-Sanna-sen-ska-vi-äta- bloggar! Men framför allt - skicka inte masskommentarer - för det är sådana här bloggare som gör just det.

Okej, nu är jag sur.

Vad ÄR det med alla anonyma fegisar?!?!?

Från och med nu kommer jag inte publicera anonyma kommentarer, än mindre svara på dem.

Jag kommer inte heller publicera masskommentarer, ni vet de där som låter ungefär så här; "hej, fin blogg du har, kolla in min? kommentera gärna!"

Det är ju helt sjukt att skicka sådana masskommentarer. Till exempel har jag fått sådana till ett rätt allvarligt inlägg om barn, jag har sett en sådan kommentar till ett inlägg om kvinnomisshandel... hallå?!?!? Jävla idioter!

Sedan är det alla puckon som skriver saker som de inte har en blekaste aning om. Detta eftersom de inte bemödat sig med att läsa ordentligt. Duuuh... smart... NOT.

Jävla puckon, jag kommer och rövknullar er allihop med en jättegurka snart!!!

(x)

Jag var ARG. Men också RÄDD. Vågade absolut inte reta upp honom igen, inte i onödan. Hans familj körde en ångvält av övertalningsförsök över mig. De var rädda för att han totalt skulle tappa viljan att bli fri från sitt missbruk, om jag tog hans barn ifrån honom. De ville att jag skulle fortsätta låta R träffa sin son. Det ville inte jag.

Men till slut orkade jag inte stå emot, utan han fick återigen träffa pojken. En timme om dagen...

Under tiden smidde jag planer. Jag ringde och ringde och ringde, hundrafemtioelva samtal. Till socialen i min gamla hemkommun, till bostadsbolaget, till familj och vänner... jag fick papper, fyllde i dem, skickade tillbaka...

Efter ungefär en månad sade jag att jag skulle hälsa på hemma i Sverige. Två veckor skulle vi vara borta.

Packade och åkte, för att aldrig mer komma tillbaka. Flyttade in hos min gamla mormor. Vi fick sovrummet, hon tog vardagsrummet. Registerade mig på arbetsförmedligen, gick till socialen, letade bostad. R ringde några gånger.

När de två veckorna hade gått, ringde han förstås. Jag förhalade, lät vag.

Men efter ytterligare en vecka var jag tvungen att säga det rent ut.

Han blev arg. Jättejättearg. Han skulle komma upp och släpa hem oss till Köpenhamn, han skulle skicka folk, och blablabla...

Men det kom ingen, och jag fick ganska snart en egen lägenhet! 

Minns än idag känslan den första morgonen jag vaknade där. Det hade just snöat, vinterns första snö. Från fönstren såg jag skogen som låg nära, och en stor tall som fanns utanför fönstret. De låga husen med bara två våningar såg ut nästan som radhus. Jag var lycklig! Tänk att jag nu kunde ge min son detta, till skillnad från en uppväxt mitt i en storstad där vi inte såg himlen när vi tittade ut genom fönstren, vi såg bara husväggar. Träd fanns inte i närheten och skog - ja den fick vi ta tåget till.

För mig var den förort jag flyttat till rena paradiset!

Trots att jag var tvungen att leva på existensminimum och trots att jag ganska snart fann mig vara i situationer, där det sågs ner på området jag bodde i.

Men jag var i paradiset. Och bäst av allt, jag var där ENSAM! Bara jag och mitt barn. Inga missbrukarpuckon, inga alkoholister (glömde visst nämna min sons farmors alkoholism och allt irriterande den medfört... när hon dykt upp aspackad för att träffa sitt barnbarn till exempel...).

Jag hamnade på en kurs för arbetslösa, en sån där variant av söka-jobb kurs. Innan kursen var slut hade jag fått jobb på min gamla arbetsplats; en lokal nyhetstidning.

Jag jobbade, lämnade och hämtade på dagis, hade ett skönt och härligt singelliv, eller skönt och härligt dating/kortare förhållande-liv...  Fram tills dagen jag träffade mannen jag nu är gift med.

Och jag vet, att det som inte dödar, det härdar!

(x)

För det mesta gillar jag killar bättre än tjejer, därför har jag haft ett stort gäng killkompisar genom åren... och  därför har jag hört en hel del om hur tjejer kan vara i sängen...

Och när jag läste det här fick jag verkligen lust att skriva om det!    

http://baraenjeppe.bloggplatsen.se/2010/07/10/3231692-jeppe-har-berattat/

Jaha, var ska jag börja...

Tar väl det som flest killar har klagat om: Fellatio. Berättat om tjejer som fått en äcklad min i ansiktet när de tagit fram kuken och bett om en avsugning. Men sedan närmast krävt att själva få cunnilingus..... eeehhh?!?!?!?

Ja, historierna om tjejers kukavsky är många. Hur trist måste det inte vara för en kille, att hamna i säng med en tjej som inte tål hans kuk?!?

Sedan minns jag en hel del historier om tjejer som haft sådana komplex att de vägrat att till exempel ha lyset tänt, eller, också vanligt tydligen, inte vill bli tagna bakifrån för att de "har så ful rumpa".

Ja, överhuvudtaget så verkar många tjejer ha en faiblesse för att klaga på sina egna kroppar när de ska bli knullade. Osmart. Osexigt.

Ytterligare så har killar klagat på hur de tjejer som suger, gör det. Antingen jättejätteförsiktigt och duttinuttmjukt, eller alldeles för aggressivt med tänderna inblandade ibland... aj.

Men tråkigast måste plankan vara. Den har jag också hört om ett antal gånger. Tjejen som bara... ligger där... utan att ge ifrån sig vare sig ljud eller ansiktsuttryck. Som en planka. Eller kanske snarare som en sådan där uppblåsbar docka. Som inte visar något, utöver i vissa fall, uppenbarligen fejkade uttryck och ljud - en del tjejer tänker tydligen väldigt mycket på hur de ser ut i sängen. Som om de ska bli bedömda, eller blir filmade, typ. Försöker hela tiden vara "snygga".   

Sådär. Nu kan jag återgå till recensionerna av gamla ex och deras misstag igen....    

(x)

Jag var 25 år och gick på en folkhögskola.

En dag sa en tjej på kursen; "vet du, i helgen kommer min kompis Ramòn hit, han är skiiitsnyyyygg, du kommer ääälskaaa honom! Asså ni bara måste träffas!"

Okej... Ramòn dök mycket riktigt upp på fredagkvällen. Och jo, han var ju snygg. Så där läskigt snygg, på det perfekta sättet, hela kittet. Perfekt tjockt hår, perfekt hud, perfekta vita jämna tänder, väl uttänkt moderiktig outfit. Inte min kopp te alls. Men han var ju trevlig också.

Förmodligen hade min kurskompis pratat med honom om mig, för han var uppenbarligen intresserad. Latinskt flirtig, men inte på det jobbigt smöriga sättet i alla fall.

Och tja, vafan liksom. Varför inte. Vi hamnade i säng.

Japp, jag hamnade i säng med Den Perfekta Kroppen, komplett med magrutor, stor kuk och allt. Själv har jag inte och har aldrig haft, inte då heller, en Perfekt Kropp...så det kändes ju lite... halvjobbigt.

Killar som är så snygga som Ramòn, brukar ha en liten egenhet: De tror att deras utseende räcker. Att de inte behöver anstränga sig.

Det var fan det sämsta ligg jag haft! Totalt fantasilöst, in med den, ut med den, in igen och så lite sprut på det. Vadå, blev jag inte upphetsad så det räckte av hans looks? Av den stora falukorven mellan benen?

.........suck..............

Han drog hem på lördagen, och sedan tjatade han via min kompis om att träffa mig igen.

HAHA skulle inte tro det va!!!