(x)

Fast i Köpenhamn, med en sambo som blivit missbrukare igen, gravid och jättedeprimerad. Tjoho. Jag hade så gott som gjort slut kan man säga, men plötsligt kände jag krav att stanna i förhållandet - herregud, vi skulle ju ha barn! Då måste man ju ta sitt ansvar och försöka få det att fungera, eller hur? ............

Så det gjorde jag. Stannade alltså. Försökte få honom att sluta med drogmissbruket. Men det verkade som om ju mer jag försökte, ju värre blev det.

Till sist kulminerade det en sen kväll. Han var hög som ett hus och släpade upp grej efter grej från källaren i huset. Alltså, grejer från andra människors förråd som han tagit sig in i. Han var speedad och babblade konstant om alla pengar han kunde få för grejerna. Jojo. Vi pratar orangebrunblommiga lampor, trasiga stolar, trasiga radioapparater, ja, sånt gammalt skit.

Till sist blev jag skogstokig och började vråla åt honom. Han vrålade tillbaka. Jag sparkade till honom på ena benet. Det skulle jag inte ha gjort.

Jag blev sparkad tillbaka, ett antal gånger, mitt i magen. Magen där jag hade ett barn.

Minns inte så mycket efter det. Men jag var kvar i lägenheten, jag tror att jag låste in mig i sovrummet och grät. Jo, så var det.

Sedan minns jag inte alls hur många dagar det gick, men jag lyckades i alla fall fixa hjälp. Socialen ordnade med plats på ett hem för ensamstående gravida och mammor som väntar på bostad. Ett gult tegelhus med sliten interiör. Tre våningar med korridorer, där det fanns dörrar in till små, små lägenheter. Med ett rum, en kokvrå och ett mikroskopiskt toalettutrymme. Där flyttade jag in i mars år 2000. Det fanns en liten kokplatta och det minsta kylskåp jag sett. Och massor av silverfiskar.

Pappan till barnet, R, fortsatte förpesta min tillvaro. Han dök upp, ringde, skulle låna pengar, pratade om allt bra han skulle göra för alla pengar han skulle tjäna på det ena och det andra. Det var enormt psykiskt påfrestande! Men jag hade inte styrkan att göra mig kvittt honom totalt. Han var ju pappan till mitt barn, jag var så inställd på att jag var tvungen att ha med honom att göra bara därför. Kunde ju inte göra mitt barn faderlöst redan innan det blivit fött. Suck.... önskar jag kundedykt upp från framtiden och talat mig själv tillrätta!!!

Så jag försökte fortfarande hjälpa honom, jag var en medmissbrukare så det skrek om det. Hans övriga familj försökte också, vi hade till och med en intervention, och åkte runt och besökte olika behandlingshem. Men inget fungerade.

I augusti födde jag min son.

R var inte till någon hjälp direkt. Han fick förstås träffa sitt barn, varje dag, men de timmarna var ett helvete. Han var ju jätteglad och älskade sin son från första ögonkastet, samtidigt som han var otroligt påfrestande att ha att göra med i övrigt, eftersom han aldrig var helt clean.

En dag när vår son var ungefär tre veckor, skulle han få ha honom hemma hos sig, i sin lägenhet. Jag var så trött, så trött efter att ha blivit använd som napp flera dygn.

Jag låg och vilade, när telefonen ringde. Det var Rs mobil som hade ringt upp av sig själv, förstod jag snabbt. För i bakgrunden hörde jag R, och han var arg. På en polis. Som också befann sig hemma hos honom. Och min son skrek hjärtskärande i bakgrunden, medan R vrålade åt polisen.

Gaaaaaaa!!!!!!!!!!

Jag cyklade som en galning från Österbro till Nörrebro! Det är en bit...

Nu hoppar jag över resten av detaljerna, det var så det var, typ hela tiden. Själv var jag fattig som en kyrkråtta och kunde oftast inte ens ta bussen när jag skulle någonstans. Jag gick med den där barnvagnen... överallt.

Men så fick jag äntligen en riktig lägenhet! På vesterbro visserligen, mitt emot en bordell visserligen. Men en riktig lägenhet, en fin tvåa med öppet kök och trägolv överallt.

Jag flyttade dit (så gott som ensam, i snö och regn och piss och skit, samtidigt som jag tog hand om mitt barn mitt i röran och kaoset...)

Hösten 2001 började jag studera. Jag läste företagsekonomi och danska. Min son började på dagis. Livet började se lite, lite ljusare ut, trots att R hela tiden var ett tungt ok runt halsen, en mörk skugga över sinnet. Det är så otroligt jobbigt att ha med missbrukare att göra!

Jag sa inte bara en gång, att jag snart skulle få nog... då började han dyka upp på dagiset, försökte ta med sig sin son därifrån, så att de var tvungna att ringa mig flera gånger...

Sedan hände det. Den 12:e september 2001. Kommer inte alls ihåg vad som utlöste det hela, vad det var som gjorde att jag verkligen, äntligen, fick nog. Och sade det också.

"Nu räcker det. Nu går du härifrån och du får inte komma hit mer, förrän du är helt clean!"

Jag sade det medan jag höll min ettåring i famnen. Plötsligt fick jag en rejäl örfil. Och en till. Nästa träffade min son mest. Sedan en till. Jag började skrika åt honom, är du inte klok, du skadar ditt barn, du skrämmer ditt barn! Min son grät så fruktansvärt att det skar i mitt hjärta. Men han bara slog och slog. Jag tog mig ut i hallen, han efter och slog efter mig. Där tryckte han upp mig och mitt barn mot väggen och vrålade vad han skulle göra med mig om jag tog hans barn ifrån honom. Försökte komma loss, bytte taktik, försökte säga att jag ändrade mig, förlåt, du får fortsätta komma... minns att jag lyckades komma loss till sist. Lyckades komma ut från lägenheten. Ringde desperat på grannarnas dörr. Till sist öppnades en springa i dörren.

Jag försökte förklara mitt desperata läge samtidigt som jag grät, samtidigt som min son i min famn grät. De sa att de inte ville bli inblandade, och stängde dörren igen. Jag flydde ner på gatan. R efter (så fort grannarna stängt dörren igen, kom han). Där var det folk förstås. Minns ingenting sedan, utom att jag sprang upp till lägenheten och låste.

Aldrig har jag hatat en människa så intensivt som jag hatade honom!

 

Börje Salming (Mats)

7 juli 2010 22:56

Aj...

 

Bitterfittan

8 juli 2010 06:25

Jag blir helt jävla vansinnig. Självklart i första hand på R. Men minst lika mycket på dina jävla grannar. "Vill inte bli inblandad"????? Hur kan man ens tänka tanken att låta bli att bli inblandad när en misshandlad kvinna med en ettåring desperat ringer på dörren?!?!?! I mina ögon gör det dem till ett minst lika stort svin som R. En hög människa är inte pålitlig! Bara det han gjorde mot er visar ju det. Tänk om det slått över ännu mer? Han kunde ju för fan ha dödat dig. JÄVLA, JÄVLA GRANNAR!!!!!

http://nobimbosallowed.bloggplatsen.se

 

jeppehegersten

8 juli 2010 09:30

Håller med ovanstående inlägg!
Fina människor, dina grannar! NOT!
En uppriven kvinnan med ett barn i famnen" vill inte bli inblandad"...muttrar

http://baraenjeppe.bloggplatsen.se

 

cicci

8 juli 2010 15:02

det är så jävla typiskt ... när man väl kommer loss o vill komma undan.. då vill folk inte va till hjälp! fattar inte hur de kunde göra så... Känner igen det du skriver om väl... =( kram

http://www.qdela.bloggplatsen.se

 

riesling

10 juli 2010 11:50

Även jag håller med Bitterfittan. Precis så!!
Jag blir så himla ledsen och beklämd när jag läser din berättelse - jag tycker det är helt otroligt att du har kommit tillbaka efter en sådan resa som ditt har varit. Det är helt galet! Du måste vara en av de absolut starkaste människor som finns ...!! Så jävla härdad som du blivit ...!?!

http://riesling.bloggplatsen.se

 

Peppar

10 juli 2010 14:54

thanx för era ord allihop! och ja, jag är jävligt stark. både fysiskt och psykiskt... ;-))
*går och lyfter en bil, bara på skoj sådär*

http://http:/doggystylee.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är jag så jävla förbannad! Fy fan!!!!! Fy faaan vad jag är besviken på människor! Önskar jag slapp ha med människor att göra överhuvudtaget. Om jag inte hade femtioelva barn skulle jag flytta till ett hus långt bort och långt inne i skogen, ...

Nej nu är jag faktiskt irriterad på riktigt. Det är en sak att ordbomba blonderade bimbos och ölgalna raggaranalfabeter m.fl...  Men när två var för sig smarta personer börjar hoppa på varandra som sandlådeungar, i min blogg dessutom, och när den t...

.......................nu får det vara slut på rampljuset också. Orka bli bländad av alla idiotiska meddelanden!!! "Följ min blogg så följer jag din" "Titta in och kommentera, så kommenterar jag hos dig" "Kommentera min blogg!!" "Hej jag skri...

Okej, nu är jag sur. Vad ÄR det med alla anonyma fegisar?!?!? Från och med nu kommer jag inte publicera anonyma kommentarer, än mindre svara på dem. Jag kommer inte heller publicera masskommentarer, ni vet de där som låter ungefär så här; "hej,...

(x)     Jag var ARG. Men också RÄDD. Vågade absolut inte reta upp honom igen, inte i onödan. Hans familj körde en ångvält av övertalningsförsök över mig. De var rädda för att han totalt skulle tappa viljan att bli fri från sitt missbruk, om jag...