(x)

Jag var ARG. Men också RÄDD. Vågade absolut inte reta upp honom igen, inte i onödan. Hans familj körde en ångvält av övertalningsförsök över mig. De var rädda för att han totalt skulle tappa viljan att bli fri från sitt missbruk, om jag tog hans barn ifrån honom. De ville att jag skulle fortsätta låta R träffa sin son. Det ville inte jag.

Men till slut orkade jag inte stå emot, utan han fick återigen träffa pojken. En timme om dagen...

Under tiden smidde jag planer. Jag ringde och ringde och ringde, hundrafemtioelva samtal. Till socialen i min gamla hemkommun, till bostadsbolaget, till familj och vänner... jag fick papper, fyllde i dem, skickade tillbaka...

Efter ungefär en månad sade jag att jag skulle hälsa på hemma i Sverige. Två veckor skulle vi vara borta.

Packade och åkte, för att aldrig mer komma tillbaka. Flyttade in hos min gamla mormor. Vi fick sovrummet, hon tog vardagsrummet. Registerade mig på arbetsförmedligen, gick till socialen, letade bostad. R ringde några gånger.

När de två veckorna hade gått, ringde han förstås. Jag förhalade, lät vag.

Men efter ytterligare en vecka var jag tvungen att säga det rent ut.

Han blev arg. Jättejättearg. Han skulle komma upp och släpa hem oss till Köpenhamn, han skulle skicka folk, och blablabla...

Men det kom ingen, och jag fick ganska snart en egen lägenhet! 

Minns än idag känslan den första morgonen jag vaknade där. Det hade just snöat, vinterns första snö. Från fönstren såg jag skogen som låg nära, och en stor tall som fanns utanför fönstret. De låga husen med bara två våningar såg ut nästan som radhus. Jag var lycklig! Tänk att jag nu kunde ge min son detta, till skillnad från en uppväxt mitt i en storstad där vi inte såg himlen när vi tittade ut genom fönstren, vi såg bara husväggar. Träd fanns inte i närheten och skog - ja den fick vi ta tåget till.

För mig var den förort jag flyttat till rena paradiset!

Trots att jag var tvungen att leva på existensminimum och trots att jag ganska snart fann mig vara i situationer, där det sågs ner på området jag bodde i.

Men jag var i paradiset. Och bäst av allt, jag var där ENSAM! Bara jag och mitt barn. Inga missbrukarpuckon, inga alkoholister (glömde visst nämna min sons farmors alkoholism och allt irriterande den medfört... när hon dykt upp aspackad för att träffa sitt barnbarn till exempel...).

Jag hamnade på en kurs för arbetslösa, en sån där variant av söka-jobb kurs. Innan kursen var slut hade jag fått jobb på min gamla arbetsplats; en lokal nyhetstidning.

Jag jobbade, lämnade och hämtade på dagis, hade ett skönt och härligt singelliv, eller skönt och härligt dating/kortare förhållande-liv...  Fram tills dagen jag träffade mannen jag nu är gift med.

Och jag vet, att det som inte dödar, det härdar!

(x)

Fast i Köpenhamn, med en sambo som blivit missbrukare igen, gravid och jättedeprimerad. Tjoho. Jag hade så gott som gjort slut kan man säga, men plötsligt kände jag krav att stanna i förhållandet - herregud, vi skulle ju ha barn! Då måste man ju ta sitt ansvar och försöka få det att fungera, eller hur? ............

Så det gjorde jag. Stannade alltså. Försökte få honom att sluta med drogmissbruket. Men det verkade som om ju mer jag försökte, ju värre blev det.

Till sist kulminerade det en sen kväll. Han var hög som ett hus och släpade upp grej efter grej från källaren i huset. Alltså, grejer från andra människors förråd som han tagit sig in i. Han var speedad och babblade konstant om alla pengar han kunde få för grejerna. Jojo. Vi pratar orangebrunblommiga lampor, trasiga stolar, trasiga radioapparater, ja, sånt gammalt skit.

Till sist blev jag skogstokig och började vråla åt honom. Han vrålade tillbaka. Jag sparkade till honom på ena benet. Det skulle jag inte ha gjort.

Jag blev sparkad tillbaka, ett antal gånger, mitt i magen. Magen där jag hade ett barn.

Minns inte så mycket efter det. Men jag var kvar i lägenheten, jag tror att jag låste in mig i sovrummet och grät. Jo, så var det.

Sedan minns jag inte alls hur många dagar det gick, men jag lyckades i alla fall fixa hjälp. Socialen ordnade med plats på ett hem för ensamstående gravida och mammor som väntar på bostad. Ett gult tegelhus med sliten interiör. Tre våningar med korridorer, där det fanns dörrar in till små, små lägenheter. Med ett rum, en kokvrå och ett mikroskopiskt toalettutrymme. Där flyttade jag in i mars år 2000. Det fanns en liten kokplatta och det minsta kylskåp jag sett. Och massor av silverfiskar.

Pappan till barnet, R, fortsatte förpesta min tillvaro. Han dök upp, ringde, skulle låna pengar, pratade om allt bra han skulle göra för alla pengar han skulle tjäna på det ena och det andra. Det var enormt psykiskt påfrestande! Men jag hade inte styrkan att göra mig kvittt honom totalt. Han var ju pappan till mitt barn, jag var så inställd på att jag var tvungen att ha med honom att göra bara därför. Kunde ju inte göra mitt barn faderlöst redan innan det blivit fött. Suck.... önskar jag kundedykt upp från framtiden och talat mig själv tillrätta!!!

Så jag försökte fortfarande hjälpa honom, jag var en medmissbrukare så det skrek om det. Hans övriga familj försökte också, vi hade till och med en intervention, och åkte runt och besökte olika behandlingshem. Men inget fungerade.

I augusti födde jag min son.

R var inte till någon hjälp direkt. Han fick förstås träffa sitt barn, varje dag, men de timmarna var ett helvete. Han var ju jätteglad och älskade sin son från första ögonkastet, samtidigt som han var otroligt påfrestande att ha att göra med i övrigt, eftersom han aldrig var helt clean.

En dag när vår son var ungefär tre veckor, skulle han få ha honom hemma hos sig, i sin lägenhet. Jag var så trött, så trött efter att ha blivit använd som napp flera dygn.

Jag låg och vilade, när telefonen ringde. Det var Rs mobil som hade ringt upp av sig själv, förstod jag snabbt. För i bakgrunden hörde jag R, och han var arg. På en polis. Som också befann sig hemma hos honom. Och min son skrek hjärtskärande i bakgrunden, medan R vrålade åt polisen.

Gaaaaaaa!!!!!!!!!!

Jag cyklade som en galning från Österbro till Nörrebro! Det är en bit...

Nu hoppar jag över resten av detaljerna, det var så det var, typ hela tiden. Själv var jag fattig som en kyrkråtta och kunde oftast inte ens ta bussen när jag skulle någonstans. Jag gick med den där barnvagnen... överallt.

Men så fick jag äntligen en riktig lägenhet! På vesterbro visserligen, mitt emot en bordell visserligen. Men en riktig lägenhet, en fin tvåa med öppet kök och trägolv överallt.

Jag flyttade dit (så gott som ensam, i snö och regn och piss och skit, samtidigt som jag tog hand om mitt barn mitt i röran och kaoset...)

Hösten 2001 började jag studera. Jag läste företagsekonomi och danska. Min son började på dagis. Livet började se lite, lite ljusare ut, trots att R hela tiden var ett tungt ok runt halsen, en mörk skugga över sinnet. Det är så otroligt jobbigt att ha med missbrukare att göra!

Jag sa inte bara en gång, att jag snart skulle få nog... då började han dyka upp på dagiset, försökte ta med sig sin son därifrån, så att de var tvungna att ringa mig flera gånger...

Sedan hände det. Den 12:e september 2001. Kommer inte alls ihåg vad som utlöste det hela, vad det var som gjorde att jag verkligen, äntligen, fick nog. Och sade det också.

"Nu räcker det. Nu går du härifrån och du får inte komma hit mer, förrän du är helt clean!"

Jag sade det medan jag höll min ettåring i famnen. Plötsligt fick jag en rejäl örfil. Och en till. Nästa träffade min son mest. Sedan en till. Jag började skrika åt honom, är du inte klok, du skadar ditt barn, du skrämmer ditt barn! Min son grät så fruktansvärt att det skar i mitt hjärta. Men han bara slog och slog. Jag tog mig ut i hallen, han efter och slog efter mig. Där tryckte han upp mig och mitt barn mot väggen och vrålade vad han skulle göra med mig om jag tog hans barn ifrån honom. Försökte komma loss, bytte taktik, försökte säga att jag ändrade mig, förlåt, du får fortsätta komma... minns att jag lyckades komma loss till sist. Lyckades komma ut från lägenheten. Ringde desperat på grannarnas dörr. Till sist öppnades en springa i dörren.

Jag försökte förklara mitt desperata läge samtidigt som jag grät, samtidigt som min son i min famn grät. De sa att de inte ville bli inblandade, och stängde dörren igen. Jag flydde ner på gatan. R efter (så fort grannarna stängt dörren igen, kom han). Där var det folk förstås. Minns ingenting sedan, utom att jag sprang upp till lägenheten och låste.

Aldrig har jag hatat en människa så intensivt som jag hatade honom!

(x)

Han överlevde, eftersom jag ringde amulansen på en gång.

Och jag blev plötsligt av med en hel del naivitet!

Efter det fortsatte hans missbruk. För det mesta försökte han dölja det, men det var bara att titta in i förrådet i källaren, för att hitta sprutor och böjda skedar.

Och jag, tja, jag omväxlande skällde och försökte hjälpa, omväxlande sket i det och provade lite heroin jag med. Men jäklar vad illamående och dålig jag blev av att försöka röka heroin. TACK för det! Jag kunde lätt själv ha varit heroinist för länge sedan, om jag inte hade reagerat på det sättet!

Istället fortsatte jag dricka, och dessutom ta kokain lite då och då, när vi var ute och klubbade.

Han började sälja rohypnol - jag började använda rohypnol. Vi hade ju så mycket av det... och efter ett kort tag började jag missbruka även metadon. Det var ett snille på en fest som föreslog att jag skulle testa det; "det är ju nästan som heroin fast inte lika farligt!".

Så jag började sno hans metadon, bytte ut det mot samma mängd vatten i flaskorna. Alltså metadonet som han fick för att kunna låta bli heroinet.

En natt mådde han verkligen skit, av abstinensen han fått eftersom jag tagit hans medicin. Jag blev jävligt nervös över att han skulle upptäcka vad jag gjorde, så vid sextiden nästa morgon slängde jag mig på cykeln.

Jag cyklade hela vägen in till Hovedbanegården. Där började jag gå runt och titta efter missbrukare, efter sådana som säljer knark. Jag kommer ihåg hur overkligt det kändes när jag mumlande frågade olika pundare om de sålde metadon. Hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig mig själv i denna situation. Plötsligt var jag mitt i den, mitt bland dem, i denna vidriga värld.

En kväll var jag extra less på allt och började rota runt i lägenheten. Jag hittade vita piller, bruna piller, orange piller, som jag stoppade i mig och sköljde ner med en slurk metadon. Han var inte hemma, kommer inte längre ihåg var han var.

Men han berättade att han kommit hem tidigare än tänkt, och hittade mig på golvet, medvetslös med fradga runt munnen.

Vaknade upp på sjukhuset och fick dricka jävligt vidrig kol.

Några veckor efter det råkade jag av misstag ta lite för mycket metadon. Metadon har den effekten att man slutar andas om man tar för mycket. Hoppsan.

Det hände en tredje gång, och då fick jag mitt livs fysiska resa....

Jag hamnade förstås på akuten. Där fanns en arg sköterska som försökte få ur mig hur mycket jag tagit och hur ofta jag tog det och så vidare. Sedan körde hon in en spruta. Den sprutan var från helvetet. Det var ett medel som gjorde att allt jag hade i kroppen åkte ut, i raketfart. Vilket helvete! Jag brann, jag vred mig i plågor, kroppen ville gå i tusen bitar, jag svettades hela sjöar, jag trodde på allvar att jag skulle dö på riktigt!

Tidig morgon dagen efter promenerade jag hem från sjukhuset, längs nästan tomma Köpenhamnsgator. Det var senhöst och mulet, ändå minns jag den promenaden som nästan badande i ljus. Det var vändpunkten. Aldrig mer !Sedan den dagen har jag inte rört droger, och jag slutade dricka alkohol.

Jag hittade lite kraft någonstans långt inne i mig, orkade söka upp hjälp. Började gå till en psykolog. Fast det kändes rätt värdelöst - vad kunde hon göra åt den hopplösa situation jag satt mig i?

Några veckor senare upptäckte jag att jag var gravid.

Han hade sagt att han var steril, så det var ganska oväntat...

(x)

Jag var 24 år när mamma dog. För att uttrycka det milt, så fick jag en chock.

Det finns många olika sätt att reagera på trauman, mitt är att stänga av. Försöka tänka så lite som möjligt, trampa gasen i botten och köra på utan att bromsa någonsin. Ha något att göra hela tiden, för att slippa tänka.

Men tankar är luriga, det går faktiskt att tänka när man gör saker!

Så jag började dricka. Inte så svårt, eftersom jag började en ny utbildning bara tre månader efter dödsfallet; bodde på internat med tillhörande festligheter. Och om det inte var fest så gjorde jag mitt bästa för att starta en, eller få med mig folk till puben.

Det tog knappt ett år att bli alkoholist. Men alkohol, herregud, det är ju ganska mesigt. Jag var självdestruktiv så det hette duga, struntade i allt och lite till, ville mest köra ner mig själv i botten så fort det gick. Så jag testade allt annat som råkade komma i min väg också. Försökte lära mig röka hasch, men jag kan ju inte ta halsbloss, så det sket sig tack och lov.

Hade rejält korkade förhållanden och struntade i hur jag behandlade min kropp; sex var också ett sätt att slippa tänka.

Efter kursen bodde jag tillsammans med två vänner i Stockholm. Idag, när jag sitter här och skriver, så minns jag inte särskilt mycket från den tiden. Jag var antingen berusad eller bakis mest hela tiden, eller bara helt off.

En natt fick jag en idé: Flytta tillbaka till min hemstad! Dagen efter satte jag den bollen i rullning, och det tog väl bara några veckor innan jag drog från Stockholm.

Fick ett skitbra jobb, fast så här i efterhand fattar jag inte hur jag lyckades jobbal. Men visst, jag skrev satans bra krönikor på kvällarna, efter fyra - fem starköl...och inledde ett förhållande med en 25 år äldre man, som jag egentligen inte var ett dugg kär i. Suck.

En natt fick jag en idé: Flytta till Danmark! Dagen därpå sade jag upp lägenheten och började packa. Jag var i Köpenhamn en vecka efter att jag kommit på denna lysande lösning. "Vart ska jag fly, när det är i mig helvetet brinner?" Jag försökte helt enkelt komma undan mig själv, men det går ju inte...

Ganska snabbt träffade jag en kille. Hans mamma är vän till min pappa (som jag bodde hos till att börja med). Han var snygg och vafan liksom, jag kände ingen i Köpenhamn, det var sommar och jag ville ha sällskap. Att han var exnarkoman var inget minus. Jag bara lallade på... utan att tänka särskilt mycket.

Ja, jag flyttade alltså in hos min biologiska pappa. Fram tills dess hade jag faktiskt inte haft en aning om att även han var alkoholist. Suck. Så jag flyttade hem till killen istället efter bara några veckor...  vi softade mest, med en back starköl varje dag,  livet var skönt bedövat - fram tills dagen då jag kom hem från affären och hittade honom likblek och medvetslös, framstupa över soffbordet, med ett skärp knutet runt armen och sprutan på golvet.

(x)

Det som inte dödar, det härdar.

Jag är jäkligt härdad!

Tänker dra min livshistoria i korthet. Sammanfatta de viktigaste grejerna helt enkelt.   

Pappa drog från Danmark till Sverige för att jobba. Här träffade han min mamma, som var tio år yngre. Pappa var trettio år och kände sin biologiska klocka ticka  - så han lurade i mamma att han var steril.   

Ungefär två år efter att jag föddes, separerade de. Mamma träffade ganska snart en ny man, den hon senare gifte sig med och som är pappa till mina syskon.

Min styvpappa är jättetrevlig och jag såg honom alltid som min riktiga pappa - också. Jag hade två riktiga pappor helt enkelt. Tyvärr började han dricka.

När jag var i tioårsåldern kunde de inte dölja sina bråk längre, där det även ingick slagsmål ibland, och båda berättade alldeles för mycket för mig.  Plötsligt var jag på ett sätt också vuxen. Det var inte särskilt trevligt.

Åren gick. I tonåren var deras äktenskap verkligen ren dynga. Min styvpappa hade en väldigt tjusig jobb med massa status, mycket resor, en hel del representation. Ingen kunde ana hur han var hemma. Man hittade flaskor lite överallt och hans humör var minst sagt oberäkneligt. De bråkade något så enormt. Till exempel drog min styvpappa en gång mamma över gruset på gården, i håret.

Mamma började också dricka; vin, för att kunna somna lättare. Det eskalerade också förstås.

När jag var i mitten av tonåren skiljdes de äntligen! Men vi snackar riktigt vidrig skilsmässa med hot, våld och diverse andra otrevligheter. Det var extremt jobbigt!

Vi hade haft väldigt mycket pengar ett tag, på grund av min styvpappas jobb. Ett tag var vi till och med miljonärer. När de skilde sig, hamnade mamma på botten av samhället. Hon hade ju varit hemma med oss barn och hade exakt INGENTING. Varken pengar eller status eller en snygg CV.

Hon köpte ett ganska nergånget hus och fick leva på socialen,med all den förnedring det innebär. Vi brukade hämta överbliven mat från restauranger i stan, slängd mat, som vi gav till våra två grisar. I efterhand har jag fått veta att även vi barn fick av den maten. Den som var minst förstörd. Så illa var det, och mamma drack mer och mer i smyg.

Det hjälpte förstås inte att hennes exmake, min styvpappa, gjorde allt han kunde för att jävlas. Nu hade hans karriär börjat dala och han drack ordentligt. Hans lägenhet var vidrig, som en riktig knarkarkvart. Gammal möglig mat överallt, skitigt, äckligt, inrökt och alltid mörkt, alltid fördragna mörka gardiner.

Mamma blev våldtagen. Inte bara en gång, utan en hel natt, av en man som trängde sig in i hennes hus. Våldtagen i sin egen säng, gång på gång. Det var den tredje våldtäkten hon utsattes för under sitt liv.

Efter det var hon helt knäckt. Drack rejält. Till sist tog hon sitt liv.