(x)

Jag var ARG. Men också RÄDD. Vågade absolut inte reta upp honom igen, inte i onödan. Hans familj körde en ångvält av övertalningsförsök över mig. De var rädda för att han totalt skulle tappa viljan att bli fri från sitt missbruk, om jag tog hans barn ifrån honom. De ville att jag skulle fortsätta låta R träffa sin son. Det ville inte jag.

Men till slut orkade jag inte stå emot, utan han fick återigen träffa pojken. En timme om dagen...

Under tiden smidde jag planer. Jag ringde och ringde och ringde, hundrafemtioelva samtal. Till socialen i min gamla hemkommun, till bostadsbolaget, till familj och vänner... jag fick papper, fyllde i dem, skickade tillbaka...

Efter ungefär en månad sade jag att jag skulle hälsa på hemma i Sverige. Två veckor skulle vi vara borta.

Packade och åkte, för att aldrig mer komma tillbaka. Flyttade in hos min gamla mormor. Vi fick sovrummet, hon tog vardagsrummet. Registerade mig på arbetsförmedligen, gick till socialen, letade bostad. R ringde några gånger.

När de två veckorna hade gått, ringde han förstås. Jag förhalade, lät vag.

Men efter ytterligare en vecka var jag tvungen att säga det rent ut.

Han blev arg. Jättejättearg. Han skulle komma upp och släpa hem oss till Köpenhamn, han skulle skicka folk, och blablabla...

Men det kom ingen, och jag fick ganska snart en egen lägenhet! 

Minns än idag känslan den första morgonen jag vaknade där. Det hade just snöat, vinterns första snö. Från fönstren såg jag skogen som låg nära, och en stor tall som fanns utanför fönstret. De låga husen med bara två våningar såg ut nästan som radhus. Jag var lycklig! Tänk att jag nu kunde ge min son detta, till skillnad från en uppväxt mitt i en storstad där vi inte såg himlen när vi tittade ut genom fönstren, vi såg bara husväggar. Träd fanns inte i närheten och skog - ja den fick vi ta tåget till.

För mig var den förort jag flyttat till rena paradiset!

Trots att jag var tvungen att leva på existensminimum och trots att jag ganska snart fann mig vara i situationer, där det sågs ner på området jag bodde i.

Men jag var i paradiset. Och bäst av allt, jag var där ENSAM! Bara jag och mitt barn. Inga missbrukarpuckon, inga alkoholister (glömde visst nämna min sons farmors alkoholism och allt irriterande den medfört... när hon dykt upp aspackad för att träffa sitt barnbarn till exempel...).

Jag hamnade på en kurs för arbetslösa, en sån där variant av söka-jobb kurs. Innan kursen var slut hade jag fått jobb på min gamla arbetsplats; en lokal nyhetstidning.

Jag jobbade, lämnade och hämtade på dagis, hade ett skönt och härligt singelliv, eller skönt och härligt dating/kortare förhållande-liv...  Fram tills dagen jag träffade mannen jag nu är gift med.

Och jag vet, att det som inte dödar, det härdar!

(x)

För det mesta gillar jag killar bättre än tjejer, därför har jag haft ett stort gäng killkompisar genom åren... och  därför har jag hört en hel del om hur tjejer kan vara i sängen...

Och när jag läste det här fick jag verkligen lust att skriva om det!    

http://baraenjeppe.bloggplatsen.se/2010/07/10/3231692-jeppe-har-berattat/

Jaha, var ska jag börja...

Tar väl det som flest killar har klagat om: Fellatio. Berättat om tjejer som fått en äcklad min i ansiktet när de tagit fram kuken och bett om en avsugning. Men sedan närmast krävt att själva få cunnilingus..... eeehhh?!?!?!?

Ja, historierna om tjejers kukavsky är många. Hur trist måste det inte vara för en kille, att hamna i säng med en tjej som inte tål hans kuk?!?

Sedan minns jag en hel del historier om tjejer som haft sådana komplex att de vägrat att till exempel ha lyset tänt, eller, också vanligt tydligen, inte vill bli tagna bakifrån för att de "har så ful rumpa".

Ja, överhuvudtaget så verkar många tjejer ha en faiblesse för att klaga på sina egna kroppar när de ska bli knullade. Osmart. Osexigt.

Ytterligare så har killar klagat på hur de tjejer som suger, gör det. Antingen jättejätteförsiktigt och duttinuttmjukt, eller alldeles för aggressivt med tänderna inblandade ibland... aj.

Men tråkigast måste plankan vara. Den har jag också hört om ett antal gånger. Tjejen som bara... ligger där... utan att ge ifrån sig vare sig ljud eller ansiktsuttryck. Som en planka. Eller kanske snarare som en sådan där uppblåsbar docka. Som inte visar något, utöver i vissa fall, uppenbarligen fejkade uttryck och ljud - en del tjejer tänker tydligen väldigt mycket på hur de ser ut i sängen. Som om de ska bli bedömda, eller blir filmade, typ. Försöker hela tiden vara "snygga".   

Sådär. Nu kan jag återgå till recensionerna av gamla ex och deras misstag igen....