Nej nu är jag faktiskt irriterad på riktigt. Det är en sak att ordbomba blonderade bimbos och ölgalna raggaranalfabeter m.fl... 

Men när två var för sig smarta personer börjar hoppa på varandra som sandlådeungar, i min blogg dessutom, och när den tredje, läs jag, får skit för att jag åtminstone försöker få "debatten" att lugna ner sig - då blir jag jävligt irriterad! .... vafan, det är ju precis som när jag och mina syskon var barn. När de två bråkade, jag gick emellan och vips var det jag som fick skäll av mamma. Seriöst, det är ju helsjukt. Och fan vad less jag blir. Lägger fan ner skiten.

Man kan aldrig vara nog försiktig, så nu låser jag en del inlägg. Har just låst några som redan är skrivna. Nu är klockan nästan midnatt och jag orkar inte surfa runt och ge lösenordet till alla som borde ha det.. *gäsp*... men det är bara att skriva en rad i gästboken om du inte fått det och vill ha det. Så tar jag det eftersom. Det gäller förstås ALLA, skriv en rad med din bloggadress/mailadress så skickar jag det! Man behöver inte ens be snällt! Man behöver bara låta bli att vara en granne eller förälder till mina barns kompisar...    

PS! Jag kommer inte att publicera de gästboksinläggen. DS!

Jo, jag erkänner, jag snodde det här ämnet från en annan blogg (skriven av någon jag verkligen skulle vilja lära känna irl, på tal om det som kommer längre ner i det här inlägget); http://frittframm.bloggplatsen.se

Jag har alltid älskat självvald ensamhet. Till den grad att jag nog då och då har upplevts som rätt osocial, kanske till och med enstörig...

Visst uppskattar jag att umgås med vänner, men jag är kräsen. Det finns inte så många jag verkligen gillar att hänga med. Det är svårt att hitta riktigt bra vänner! Och jag är hellre ensam än hänger med "nästbäst"/ointressant.

Sedan ett antal år tillbaka har jag drabbats av ett för mig väldigt märkligt fenomen. Jag märker att många vill umgås med mig. Jo, jag vet, jag är en jävligt skön person    , men alltså - jag tillbringade hela min uppväxt med att vara den som ingen ville vara med. Mobbad med andra ord. Ända fram tills jag blev ungefär 30 år, var jag en sådan som inte direkt översvämmades av folk som ville vara med just mig. Inte för att jag mobbades så länge (det slapp jag så fort jag började gymnasiet), men jag antar att jag kanske sände ut sådana signaler. Eftersom jag inte vet om jag gjorde det, vet jag inte heller när jag i så fall slutade med de signalerna.

Det är ett totalt I-landsproblem, men jag tycker faktiskt det är lite jobbigt! Nu har det nyss varit midsommar, och jag var på en stor fest. Flera som var där pratade om att vi måste ses, umgås, träffas. Jag och de. Alltså, en och en. Flera, men en i taget liksom. Hjälp! Jag är inte ett skit intresserad av att umgås med dem! Det kräver en god social förmåga att lyckas svara trevligt men så pass svävande att inget blir bestämt...men jag gillar inte det falska i det. "Ses? ja absolut, vad kuuul! Vi får höras om det..." Usch. Jag är väl för mesig för att svara "Ses? Nej tack, du är för tråkig för mig."

Samma sak med Facebook, där jag får "inviter" rätt ofta. Visst, det är förstås från människor jag har i min vänlista, men med extremt få undantag så är alla i den ytliga bekanta. Bekanta som jag inte har ett dugg lust att fördjupa vänskapen med, för att de är så otroligt ointressanta människor av olika orsaker.

Det finns en teori om varför människor verkar dras till mig, och det var min man som kom med den, när jag gnällde efter festen...  "Det är nog för att du är så avslappnad, totalt dig själv och ärlig. De flesta är ju inte det. Många är så måna om sin framtoning och att vara som alla andra".

Det låter faktiskt rimligt. Men också tragiskt. Stackars alla människor med pinnar i röven! Å andra sidan är de så tråkiga så de kan gott umgås med varandra istället.   

Men sedan jag började blogga tidigare i år, har jag hittat massor av sköna människor som också bloggar!  Det är bara några små problem; jag vet inte vad de egentligen heter, jag vet inte var de bor - förmodligen inte nära mig...    

Jag tycker att folk generellt är jobbigt sociala och förstår inte hur man kan orka träffa vänner varje dag! Det ska fikas hit och dit, gås promenader tillsammans, åka och shoppas tillsammans och så vidare. Suck. Jag orkar inte! Jag hinner inte umgås med fler än de jag redan träffar ibland! När jag har tid över vill jag vara själv! Jag tycker om att shoppa ensam, gå på promenader ensam, vara ensam.

Och håller helt med Frittframm om att det är essentiellt att båda parter i ett förhållande måste kunna dokumentera att de klarar av ensamhet, har bott ensamma, klarat sig själva.

Jag har alltså få vänner, och bara ett par stycken jag verkligen gillar på riktigt. Sedan finns det några som jag önskar jag kunde lära känna bättre, men det går inte så länge jag lever precis så som jag gör just nu, eftersom de är män... jag har ju alltid trivts mycket bättre med män än med kvinnor. Tjejer tenderar att vara för tjejiga för mig. Antingen tjejigt tjejiga, eller kvinnligt tjejiga. Det är inte min kopp kaffe.

Tack och lov finns det tjejer som inte är fjanttjejiga eller prettokvinnliga:

http://aretsmama.bloggplatsen.se till exempel. Hon borde klonas så att man kunde byta ut alla ointressanta människor med ett exemplar av Bea!   

Nä, så klart inte. Alla får finnas och vara som de vill förstås. Bara de inte börjar tjata på mig!

Det här är ju inte så ödmjukt att klaga på. Lite orättvist också, när det finns många som inte har några vänner. Ungefär som att man ska skämmas om man har många barn och träffar någon som inte kan få barn.

Men jo, jag tycker det är rätt drygt, och det är något jag måste hantera rätt ofta. Så är det. Nu har jag i alla fall gnällt av mig för den här gången...