Jo, jag erkänner, jag snodde det här ämnet från en annan blogg (skriven av någon jag verkligen skulle vilja lära känna irl, på tal om det som kommer längre ner i det här inlägget); http://frittframm.bloggplatsen.se

Jag har alltid älskat självvald ensamhet. Till den grad att jag nog då och då har upplevts som rätt osocial, kanske till och med enstörig...

Visst uppskattar jag att umgås med vänner, men jag är kräsen. Det finns inte så många jag verkligen gillar att hänga med. Det är svårt att hitta riktigt bra vänner! Och jag är hellre ensam än hänger med "nästbäst"/ointressant.

Sedan ett antal år tillbaka har jag drabbats av ett för mig väldigt märkligt fenomen. Jag märker att många vill umgås med mig. Jo, jag vet, jag är en jävligt skön person    , men alltså - jag tillbringade hela min uppväxt med att vara den som ingen ville vara med. Mobbad med andra ord. Ända fram tills jag blev ungefär 30 år, var jag en sådan som inte direkt översvämmades av folk som ville vara med just mig. Inte för att jag mobbades så länge (det slapp jag så fort jag började gymnasiet), men jag antar att jag kanske sände ut sådana signaler. Eftersom jag inte vet om jag gjorde det, vet jag inte heller när jag i så fall slutade med de signalerna.

Det är ett totalt I-landsproblem, men jag tycker faktiskt det är lite jobbigt! Nu har det nyss varit midsommar, och jag var på en stor fest. Flera som var där pratade om att vi måste ses, umgås, träffas. Jag och de. Alltså, en och en. Flera, men en i taget liksom. Hjälp! Jag är inte ett skit intresserad av att umgås med dem! Det kräver en god social förmåga att lyckas svara trevligt men så pass svävande att inget blir bestämt...men jag gillar inte det falska i det. "Ses? ja absolut, vad kuuul! Vi får höras om det..." Usch. Jag är väl för mesig för att svara "Ses? Nej tack, du är för tråkig för mig."

Samma sak med Facebook, där jag får "inviter" rätt ofta. Visst, det är förstås från människor jag har i min vänlista, men med extremt få undantag så är alla i den ytliga bekanta. Bekanta som jag inte har ett dugg lust att fördjupa vänskapen med, för att de är så otroligt ointressanta människor av olika orsaker.

Det finns en teori om varför människor verkar dras till mig, och det var min man som kom med den, när jag gnällde efter festen...  "Det är nog för att du är så avslappnad, totalt dig själv och ärlig. De flesta är ju inte det. Många är så måna om sin framtoning och att vara som alla andra".

Det låter faktiskt rimligt. Men också tragiskt. Stackars alla människor med pinnar i röven! Å andra sidan är de så tråkiga så de kan gott umgås med varandra istället.   

Men sedan jag började blogga tidigare i år, har jag hittat massor av sköna människor som också bloggar!  Det är bara några små problem; jag vet inte vad de egentligen heter, jag vet inte var de bor - förmodligen inte nära mig...    

Jag tycker att folk generellt är jobbigt sociala och förstår inte hur man kan orka träffa vänner varje dag! Det ska fikas hit och dit, gås promenader tillsammans, åka och shoppas tillsammans och så vidare. Suck. Jag orkar inte! Jag hinner inte umgås med fler än de jag redan träffar ibland! När jag har tid över vill jag vara själv! Jag tycker om att shoppa ensam, gå på promenader ensam, vara ensam.

Och håller helt med Frittframm om att det är essentiellt att båda parter i ett förhållande måste kunna dokumentera att de klarar av ensamhet, har bott ensamma, klarat sig själva.

Jag har alltså få vänner, och bara ett par stycken jag verkligen gillar på riktigt. Sedan finns det några som jag önskar jag kunde lära känna bättre, men det går inte så länge jag lever precis så som jag gör just nu, eftersom de är män... jag har ju alltid trivts mycket bättre med män än med kvinnor. Tjejer tenderar att vara för tjejiga för mig. Antingen tjejigt tjejiga, eller kvinnligt tjejiga. Det är inte min kopp kaffe.

Tack och lov finns det tjejer som inte är fjanttjejiga eller prettokvinnliga:

http://aretsmama.bloggplatsen.se till exempel. Hon borde klonas så att man kunde byta ut alla ointressanta människor med ett exemplar av Bea!   

Nä, så klart inte. Alla får finnas och vara som de vill förstås. Bara de inte börjar tjata på mig!

Det här är ju inte så ödmjukt att klaga på. Lite orättvist också, när det finns många som inte har några vänner. Ungefär som att man ska skämmas om man har många barn och träffar någon som inte kan få barn.

Men jo, jag tycker det är rätt drygt, och det är något jag måste hantera rätt ofta. Så är det. Nu har jag i alla fall gnällt av mig för den här gången...

 

privat

3 juli 2010 21:39

Åh rodnar...för jag kände ett lyckligt pirr i kroppen när jag läste ditt inlägg...känner mig hedrad och jag tror jag skrivit det till dig i tidigare kommentarer att du är en person jag skulle vilja lära känna irl...Tror det skiljer 16mil emellan oss och hur jag räknat ut det kan man ju undra...så jag kan ha fel;-)
Så vem vet eftersom jag snart har en bil och gillar spontanitet så kanske jag frågar en dag om du är hemma sätter mig i bilen och brummar iväg :-)...tror din man har rätt i sin teori och jag håller med om att alla tjejiga tjejor kan hålla ihop för jag vill inte vara med då har man det mycket bättre själv...och man mår mycket bättre när man umgås med dom man vill för alla andra bara snor energi utav en!...ps man behöver gnälla av sig ibland för att få ett bättre humör:-)

http://www.frittframm.blogg.se

 

Peppar

3 juli 2010 22:17

Vilken jättekul idé!! Och vilken tur att du kunde räkna ut avståndet utan att alls veta var jag bor! *fniss*
Egentligen är ju inte avstånd ett problem om man trivs med en person. Min absolut bästa vän bor 33 mil härifrån, men vi har jättekul via facebook och telefonen. :-)

http://http:/doggystylee.bloggplatsen.se

 

susanna55

4 juli 2010 11:50

visst är det jobbigt med s.k pliktumgänge! Det där med "enstöring" känner jag definitivt igen. Jag minns att jag redan som femåring i gungan på landet hos mormor och morfar, planerade mitt framtida ensamliv. Jag LäNGTADE efter att leva själv, såg fram emot det. Det beror INTE på eländig barndom, utan på mitt behov av att göra saker på egen hand. I dag måste jag värja mig, för att få gå promenader själv, blir allergisk av andra människors behov, av att vistas i mitt sällskap, dessutom blir jag skittråkig om jag inte trivs själv, men fan, vad mycket roligt som pågår i min fantasi! Har jättekul i eget sällskap! Nej, det är inget skryt, det bara ÄR så! När man har barn blir man påtvingad deras kompisars föräldrar, man är tvungen att utsätta sig för dom, vare sig man gillar dom eller inte. Det var droppen tror jag. Orkar inta ha en man som kräver uppmärksamhet också, bara när jag själv väljer det.

http://susanna55.bloggplatsen.se

 

Peppar

4 juli 2010 17:44

"pliktumgänge" - tack, det var det perfekta ordet jag hade behövt när jag skrev inlägget! Och jaaaaaa, faaan att barnens kompisars föräldrar inte per automatik kan vara lika roliga för mig, som deras barn är för mina barn. men suck, oftast är det ju precis tvärtom. Det är faktiskt det absolut VÄRSTA med att ha barn! Bajsblöjor, trotsåldrar och ungar som slänger sig på golvet på ICA och vrålar, är INGENTING mot att tvingas umgås med dessa fullkomligt jättetrista, ointressanta, pratarenoveringarochgrillaihelgenmänniskor!

http://http:/doggystylee.bloggplatsen.se

 

Bitterfittan

4 juli 2010 21:10

Ja visst är det hemskt att man är så jäkla trevlig? Hahahaha! Ibland är det jätteskönt att ha en bred bekanstskapskrets. Men ofta så kommer det så jäkla många måsten kring det. Övar för fullt för att säga nej. Men dessvärre så fixar jag det inte utan giltig ursäkt. Även om man, enl min fd kurator, inte MÅSTE ha det för att få lov att säga nej... Jag får väl helt enkelt träna vidare och istället vara glad att folk finner mig så oerhört mkt intressantare än jag finner dem. ;)

http://nobimbosallowed.bloggplatsen.se

 

Peppar

4 juli 2010 23:35

Eller hur - det är fan jobbigt att vara en trevlig människa! :-))
Och visst är jag ju på ett sätt glad över att folk gillar mig, men det gör inte det besvärliga med det värt det. :-p

http://http:/doggystylee.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är jag så jävla förbannad! Fy fan!!!!! Fy faaan vad jag är besviken på människor! Önskar jag slapp ha med människor att göra överhuvudtaget. Om jag inte hade femtioelva barn skulle jag flytta till ett hus långt bort och långt inne i skogen, ...

Nej nu är jag faktiskt irriterad på riktigt. Det är en sak att ordbomba blonderade bimbos och ölgalna raggaranalfabeter m.fl...  Men när två var för sig smarta personer börjar hoppa på varandra som sandlådeungar, i min blogg dessutom, och när den t...

.......................nu får det vara slut på rampljuset också. Orka bli bländad av alla idiotiska meddelanden!!! "Följ min blogg så följer jag din" "Titta in och kommentera, så kommenterar jag hos dig" "Kommentera min blogg!!" "Hej jag skri...

Okej, nu är jag sur. Vad ÄR det med alla anonyma fegisar?!?!? Från och med nu kommer jag inte publicera anonyma kommentarer, än mindre svara på dem. Jag kommer inte heller publicera masskommentarer, ni vet de där som låter ungefär så här; "hej,...

(x)     Jag var ARG. Men också RÄDD. Vågade absolut inte reta upp honom igen, inte i onödan. Hans familj körde en ångvält av övertalningsförsök över mig. De var rädda för att han totalt skulle tappa viljan att bli fri från sitt missbruk, om jag...