(x)

Han överlevde, eftersom jag ringde amulansen på en gång.

Och jag blev plötsligt av med en hel del naivitet!

Efter det fortsatte hans missbruk. För det mesta försökte han dölja det, men det var bara att titta in i förrådet i källaren, för att hitta sprutor och böjda skedar.

Och jag, tja, jag omväxlande skällde och försökte hjälpa, omväxlande sket i det och provade lite heroin jag med. Men jäklar vad illamående och dålig jag blev av att försöka röka heroin. TACK för det! Jag kunde lätt själv ha varit heroinist för länge sedan, om jag inte hade reagerat på det sättet!

Istället fortsatte jag dricka, och dessutom ta kokain lite då och då, när vi var ute och klubbade.

Han började sälja rohypnol - jag började använda rohypnol. Vi hade ju så mycket av det... och efter ett kort tag började jag missbruka även metadon. Det var ett snille på en fest som föreslog att jag skulle testa det; "det är ju nästan som heroin fast inte lika farligt!".

Så jag började sno hans metadon, bytte ut det mot samma mängd vatten i flaskorna. Alltså metadonet som han fick för att kunna låta bli heroinet.

En natt mådde han verkligen skit, av abstinensen han fått eftersom jag tagit hans medicin. Jag blev jävligt nervös över att han skulle upptäcka vad jag gjorde, så vid sextiden nästa morgon slängde jag mig på cykeln.

Jag cyklade hela vägen in till Hovedbanegården. Där började jag gå runt och titta efter missbrukare, efter sådana som säljer knark. Jag kommer ihåg hur overkligt det kändes när jag mumlande frågade olika pundare om de sålde metadon. Hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig mig själv i denna situation. Plötsligt var jag mitt i den, mitt bland dem, i denna vidriga värld.

En kväll var jag extra less på allt och började rota runt i lägenheten. Jag hittade vita piller, bruna piller, orange piller, som jag stoppade i mig och sköljde ner med en slurk metadon. Han var inte hemma, kommer inte längre ihåg var han var.

Men han berättade att han kommit hem tidigare än tänkt, och hittade mig på golvet, medvetslös med fradga runt munnen.

Vaknade upp på sjukhuset och fick dricka jävligt vidrig kol.

Några veckor efter det råkade jag av misstag ta lite för mycket metadon. Metadon har den effekten att man slutar andas om man tar för mycket. Hoppsan.

Det hände en tredje gång, och då fick jag mitt livs fysiska resa....

Jag hamnade förstås på akuten. Där fanns en arg sköterska som försökte få ur mig hur mycket jag tagit och hur ofta jag tog det och så vidare. Sedan körde hon in en spruta. Den sprutan var från helvetet. Det var ett medel som gjorde att allt jag hade i kroppen åkte ut, i raketfart. Vilket helvete! Jag brann, jag vred mig i plågor, kroppen ville gå i tusen bitar, jag svettades hela sjöar, jag trodde på allvar att jag skulle dö på riktigt!

Tidig morgon dagen efter promenerade jag hem från sjukhuset, längs nästan tomma Köpenhamnsgator. Det var senhöst och mulet, ändå minns jag den promenaden som nästan badande i ljus. Det var vändpunkten. Aldrig mer !Sedan den dagen har jag inte rört droger, och jag slutade dricka alkohol.

Jag hittade lite kraft någonstans långt inne i mig, orkade söka upp hjälp. Började gå till en psykolog. Fast det kändes rätt värdelöst - vad kunde hon göra åt den hopplösa situation jag satt mig i?

Några veckor senare upptäckte jag att jag var gravid.

Han hade sagt att han var steril, så det var ganska oväntat...