Förhandlingarna är återupptagna. Det går jävligt trögt, men de är återupptagna.

I förrgår brakade det lilla helvetet lös under några timmar, efter att jag hittat grejer igen på datorn, men vi kom ingen vart egentligen. Det är som när två stycken jämnstarka drar i varsin ände av ett rep och båda vägrar ge med sig.

Jag vill separera, han vill antingen fortsätta eller skiljas.

Anledningen till att han totalvägrar separation är förstås min tidigare otrohet. Han kan inte lita på mig, än mindre om vi inte bor tillsammans. Tvärtom är han säker på att jag skulle hoppa över skaklarna direkt.

Jag kan ju säga detsamma till honom, men eftersom han aldrig träffade någon irl så blir det inte riktigt samma effekt...

Oavsett hur många gånger jag förklarar hur ointresserad jag är av ytterligare otrohet, så tar han inte in det. Fast det skulle jag nog inte heller göra, eller gör. Jag är själv ganska säker på att han kommer trilla dit igen, förr eller senare.

Det kanske bara är tur att han inte fattar hur trött jag är på män....

Jag är så jäkla trött på män så jag vill kräkas! VAD ska man ha män till??!? Ja, förutom sex alltså.   

Jag har haft över 50 män, i olika varianter; korta förhållanden, långa förhållanden, knullkompisar, one night stands.

När det gäller sex kan man inte hävda att "har man träffat en, har man träffat alla".
Men i övrigt börjar jag hålla med om det där. En del är bättre, en del är sämre, men i slutändan blir det ungefär samma soppa i alla fall.

Bitter? Ja. Besviken? Ja.

Det var ju inte så här det skulle bli. Jag och min soulmate skulle leva tillsammans och ha sjukt kul resten av livet.

...blev inte någon tjusig restaurang, tack och lov.

Det blev supergod mat på en mysig pub.

Men redan innan huvudrätten, hade vi börjat bråka. Suck.

Gissa-vilket-ämne kom upp...

Varje gång kyparen kom, log vi stelt och sammanbitet. Sedan var det igång igen.

Efter ett tag kom min syster och hennes fästman. Det skulle ha varit jättetrevligt, om jag inte suttit och kokat inombords och helst av allt ville dra hem.

Vi gick vidare till en annan pub, och då uppstod ännu ett problem:

Där satt en bekant till mig, en som jag verkligen gillar. Men, jag kunde bara hälsa lite diskret, och det räckte för att bli utfrågad av min man om vem det där var och hur jag kände honom.... Han vet ju vilka jag känner i övrigt, ganska väl.

Denna bekanta lärde jag känna under den period jag var otrogen.

Under den tiden hade jag och den kille jag var otrogen med, lite lösa planer på en trekant. Då kom den här bekantas namn upp, men killen kom sedan på att det skulle kännas konstigt, eftersom de är kollegor på samma arbetsplats.

Men i alla fall så skrev han ett mail till mig, där han nämner trekanten och namnet på personen. Det mailet hittade min man efter att allt hade avslöjats.

Jag är gift med en rätt smart man, så han hade fattat på en gång när han hörde namnet. Men som tur var lyckades jag undvika att nämna det igår......

Vi satt där och pratade, jag satt bredvid min syster. Plötsligt vill hon visa mig bilder på sin Iphone, på ankungar... men det hon visade var "nu är XXX där också".

Alltså killen jag var otrogen med hade kommit och satt sig hos den bekante.

Ojojojoj! OM min man hade upptäckt det hade det blivit katastrof! Han skulle nämligen ha känt igen honom mer än väl....

Jag får nog stanna här i Stepford och på sin höjd gå till den lokala pizzerian som har rättigheter, när jag vill gå ut. Dit får jag gå med min man, inte någon skön och rolig kompis.......... 

Nä, jag måste härifrååååååååååååååååån!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

!!

Jag har bråkat hela helgen med min man. Allt han gör irriterar mig, samtidigt som jag sörjer en nära familjemedlem som just gått bort, hastigt och oväntat. Begravningen var i fredags och hela helgen har jag spenderat i dennes hem, tillsammans med några andra nära släktingar. Bouppteckning, städning med mera. Känslokaos!

Min man har verkligen ställt upp under de här svåra veckorna! Ändå går han mig på nerverna något så vansinnigt. Så fort han suckar blir jag förbannad. Ja, jag låter helt enkelt allt och ingenting gå ut över honom. Inte särskilt schysst! Jag har betett mig riktigt vidrigt!

Som vanligt förstår han. Han förstår att det mesta kommer från ett annat håll än hans, och två minuter efter att jag kallat honom "din jävla idiot" smeker han mig på ryggen och säger att han förstår att jag har det jobbigt.

Alltså!!!  Jag ser visserligen ingen gloria, men den lär finnas där ändå. Det är denna sida hos honom som är med till att göra det så svårt för mig att bestämma mig till 100%. Jag får dåligt samvete över att jag vill kasta bort en person som andra säkert skulle ge ett ben för att få!

Det skulle vara sååå mycket enklare om han kunde vara en vanlig jäkla puckoman som skiter i barnen och beter sig allmänt illa....

Vadå? Jag, otacksam? Näääää!!!   

Men seriöst, jag vet. Jag ÄR jäkligt otacksam! Tyvärr kan inte tacksamhet föda kärlek....

(x)

Varför är jag fortfarande kvar?

Så här skrev Erika:

"...Men vi fortsätter ändå, och livet rullar på för att det helt enkelt måste göra det. Det är bekvämt att fortsätta med tryggheten, att veta att ekonomin ligger stabilt, att veta och känna av varenda millimeter av kroppen som ligger brevid en om natten.
Men ändå frågar jag mig själv dagligen om det inte är totalt meningslöst? Ingenting kommer nånsin att bli som det varit förut ändå, så varför försöka? Vad ska det resultera i?Man kan fortsätta vara snäll. Fortsätta att äta sin frukost tillsammans och dela på den sista mjölken till kaffet. Fortsätta tassa som katten kring het gröt. Men vill man det?..."

Har sagt det förut; det är lätt att ha principer. En av alla mina var att "aldrig nöja mig med näst bäst".

För jag är ju värd det bästa! Precis som alla andra.

Men inte hade jag räknat med att det skulle kunna bli svårt att lista ut vad "bäst" är!

Jag hittade ju mannen som var Bäst.

Nu har han trillat ner från den förstaplaceringen (trots mina egna handlingar), fast...

Han är fortfarande Bäst, men på andra sätt.

Han är Bäst på omtänksamhet i vardagen, på att ställa upp och göra allt han kan för att vi som familj ska fungera bra.

Han är Bäst på så sätt att jag, tack vare honom, ju slipper vara ensam om ekonomin. Ensam om svåra beslut.

Är det att nöja sig med näst bäst, att prioritera ett tryggt liv?

Förmodligen. Det tyckte jag i alla fall förut.

Jag själv, personligen, längtar efter att slita mig loss. Få andas igen.

ÄR det värt det? ÄR det värt att stanna kvar?

Nä. Egentligen är det ju inte det, för mig, personligen.

Jag vill ha mer än detta, jag är värd mer än detta!

Att stanna för barns skull har jag aldrig trott på, det lär ju barnen att man inte är värd det bästa.

Terese skrev;

"...vad jag vill säga är att gör det du vill innerst inne för dagarna i livet bara går...bestäm dig och utgå från det...ni har för mycket skit mellan er och det kommer alltid finnas där..."

Tyvärr är det alla.a de där praktiska prylarna som gör att jag tvekar inför hoppet. Ekonomin. Bostad. Till exempel har jag noll köpoäng hos vårt kommunala bostadsbolag, eftersom det är min sambo som står för vårt kontrakt och har samlat på sig alla siffrorna. Man behöver minst 3000 poäng för att få en okej lägenhet. Privata bostadsföretag finns det förstås, men en arbetslös ensamstående flerbarnsmorsa lär inte få dem att jubla. Köpa en lägenhet? Just nu har jag 38 kronor på mitt sparkonto.

Jag vet, det är ett lyxproblem!!!!

När jag flydde från ett grannland efter misshandel av både mig och mitt barn, efter att ha levt med missbruk, då hade jag spytt på sådana här lyxproblem. Kallat mig själv en bortskämd jävel och beordrat mig att genast dra, för allt ordnar sig, förr eller senare.

Det vet jag ju att det gör, men jag har uppenbarligen blivit lat och bekväm och alltför van vid ett behagligt liv utan större ekonomiska problem. Ett liv där inte varje månadsslut är samma sak som ont i magen inför tanken att kanske inte kunna betala alla räkningar.

Jag vet vad jag egentligen vill, men jag vet inte än hur jag vill att det ska gå till och fortfarande finns lite velande kvar, i och med att min sambo inte kan sluta med att vara så bra... men, jag vill egentligen få min frihet tillbaka, fast det är inte så bråttom. Huvudsaken är fortfarande att våra barn far så lite illa som möjligt och att det blir så lite bråk mellan mig och min sambo som möjligt. Det får ta tid. Men inte för lång tid!

Ytterligare ett citat från Terese:

"...innan jag bröt upp hade jag en hemlig blogg där jag skrev precis som du det var som en början på skilsmässan på nåt vis...kanske är det så även för dig!"

Ja, visst är det här en början, för innan jag startade den här bloggen var jag ännu mer förvirrad!  Men tack vare att jag dels skrivit av mig ordentligt och på så sätt fått lite mer ordning och reda på tankarna, och dels tack vare kloka kommentarer, så blir det här definitivt den början till slutet jag behövde komma igång med!

(x)

Man kan ju säga att jag hade alla ess på handen, eftersom min sambo inte visste något om min otrohet.

Med dessa kort tänkte jag se till att skilsmässan blev så bra som möjligt, att vi skiljdes som goda vänner, det skulle få ta tid och det skulle bli så lätt som möjligt för barnen.

Fast det blev inte så.

Jag blev avslöjad. Brutalt. Precis så brutalt som jag själv avslöjat min sambo tidigare. Av en slump.

Och där bröt ju rena helvetet löst! Så klart. Jag förtjänade inget mindre än ett helvete.

Vi är ju olika, han och jag. Även när det gäller synen på otrohet. Han tycker inte, trots alla försök jag gjort att få honom att förstå mig, att det han gjorde var "riktig" otrohet.

Han förstår absolut att han sårat mig, men jag vet att han inte tycker att det var riktigt så illa som otrohet. Däremot tycker han förstås att jag var otrogen, eftersom jag ju inte satte någon gräns någonstans, utan faktiskt hade sex med andra.

I varje fall. Helvetet.

Plötsligt var det han som inte bara hade alla ess, utan alla kort överhuvudtaget. Plötsligt var det han som var arg på mig, hatade mig. Plötsligt var inget som jag hade tänkt mig alls.

Så här ville jag inte att det skulle sluta.

Vi pratade och pratade och pratade. Och grät. Och var både arga på varandra och på oss själva. 

Han är en riktigt bra människa, det har jag skrivit redan, men jag skriver det igen.

Han vill inte ge upp än.

Han vill, trots att han förstås till att börja med hatade mig, försöka reparera alla skador vi tillfogat varandra.

Han behandlar mig inte illa på något sätt, trots att många andra i hans situation säkert skulle göra det, verbalt. Vara argare.Vägra ställa upp på olika sätt.

Men jag är sambo med en man som har ett stort hjärta.

Självklart blev mitt liv rätt begränsat efter detta. Jag respekterar att han inte känner sig särskilt trygg med att jag går ut på krogen utan honom, så jag låter bli. Till exempel. Han får ha full inblick i min facebook och min vanliga blogg, min mail och så vidare. Inte för att han krävt det själv, det är jag som erbjudit det.

När han nu är så storsint, eller vad man ska kalla det, vill ju inte jag vara sämre. Han är envis, vill inte ge upp. Det är oftast en bra egenskap.

Själv vet jag sällan varken ut eller in. Det jag faktiskt vet, är att jag inte älskar honom som man, alltså partner, längre. Men jag vet också att en så otroligt bra människa är svår att hitta fler av. Så.. å ena sidan. Men å andra sidan.

Hur gör vi då, för att leva tillsammans i nuläget?

Tja, vi är snälla mot varandra och hjälps åt med praktiska saker. Vi visar ömhet, med kramar när den andre går, kommer hem igen. I övrigt lever vi nästan helt separata liv; han pysslar med sitt på kvällen, jag med mitt. Som småbarnsföräldrar är vi ju rätt trötta också, även det är ett hinder för att kommunicera.

Ja, livet bara fortsätter av sig självt, kan man säga. I väntan på ännu fler omvälvande händelser?

(x)

Just det, jag gjorde alltså precis samma sak som min sambo gjort. Jag berättade det för honom också. Bara för att "hämnas". Nej, inte ett dugg vuxet och moget. Jag vet det.

Jaha. Där kunde det ju ha slutat. Sidan kunde ha fått finnas där helt oanvänd. Men, nejnej, jag skulle "minsann"... suck. Det tog förstås inte lång tid förrän jag hade börjat "prata" med någon. Någon väldigt, väldigt intressant...

Så här i efterhand känns det bisarrt att tänka på hur jag resonerade då. Och jag har absolut inga ursäkter. Förklaringar har jag, men inga ursäkter.

Om jag ska försöka beskriva vad som drev mig, så var det en enorm, brinnande ilska. En svidande, frätande bitterhet. En sorg. De här starka känslorna skapade någon slags "skygglappar", dessutom hade jag ju så många bra "ursäkter"... "Varför skulle bara han få och inte jag..." "Han förtjänar det här"... "Det här kommer att hjälpa mig att komma upp till ytan igen och sedan blir det lättare att reparera mitt förhållande..." Och så vidare. Jaja. Oavsett vad jag sade till mig själv, så fanns det förstås ett gnagande samvete där också. Men det tystade jag tyvärr. Och var till sist otrogen. "All the way".

Jag kanske är schizofren på något sätt, men jag hade faktiskt en slags plan. Jag skulle jobba stenhårt på att komma över allt som hänt i mitt förhållande, jag skulle snart avsluta den här kontakten och så skulle allt bli så bra, så. Ja, jag uttrycker det ju lite lustigt, men ungefär så.

Men efter lite mer än ett halvår sedan jag upptäckte min sambos extratjejer, var det dags igen.

Det hade gått längre den här gången, han hade verkligen engagerat sig. Pratat i telefon, varje kväll. Intensiv mailkontakt med utbyten av sexuella fantasier. Skickat vykort till henne samtidigt som han skickade hem till oss, från sin USA-resa.

Men fortfarande hade han inte träffat henne i verkligheten.

Jag hade ju nu själv varit otrogen.

Ändå blev jag helt förkrossad. Trots mina egna handlingar, kunde jag inte klara av ännu ett svek.

Ja, jag var en hycklerska. Absolut. Men mina känslor kunde jag inte styra över, jag blev trots allt jätteknäckt.

Jag hade ju "tänkt göra allt bra", liksom.... typ ba.

Nu blev det värre än någonsin. Jag skaffade en lägenhet och ville absolut skiljas. Jag kom hem tidigt på morgonen vid sju, var med barnen hela dagarna tills de lagt sig och åkte sedan till den lilla lägenheten.

Min sambo? Han förstod äntligen. Jag nådde äntligen fram! Men för sent för mig. När han äntligen insåg hur mycket han älskade mig, hade den sista resten hos mig dött.

Det kändes oerhört märkligt att få tillbaka honom, som jag längtat så mycket efter i åratal.

Jag har sällan sett en människa så knäckt, och jag hade verkliga svårigheter att hantera det. Å ena sidan denna enorma, obeskrivbara ilska. Å andra sidan kärlek till denna människa, om än inte den slags kärlek man känner till en partner.

Men min otrohet då?

Ja, den fortsatte jag med. Nu skulle vi ju ändå skiljas.

Men inte med mannen från datingsajten. Jag hade av en slump stött på ett gammalt ex en kväll ute på krogen. En person som alltid haft en speciell plats i mitt hjärta.

Ja, jag var en rejäl hycklerska!