(x)

Varför är jag fortfarande kvar?

Så här skrev Erika:

"...Men vi fortsätter ändå, och livet rullar på för att det helt enkelt måste göra det. Det är bekvämt att fortsätta med tryggheten, att veta att ekonomin ligger stabilt, att veta och känna av varenda millimeter av kroppen som ligger brevid en om natten.
Men ändå frågar jag mig själv dagligen om det inte är totalt meningslöst? Ingenting kommer nånsin att bli som det varit förut ändå, så varför försöka? Vad ska det resultera i?Man kan fortsätta vara snäll. Fortsätta att äta sin frukost tillsammans och dela på den sista mjölken till kaffet. Fortsätta tassa som katten kring het gröt. Men vill man det?..."

Har sagt det förut; det är lätt att ha principer. En av alla mina var att "aldrig nöja mig med näst bäst".

För jag är ju värd det bästa! Precis som alla andra.

Men inte hade jag räknat med att det skulle kunna bli svårt att lista ut vad "bäst" är!

Jag hittade ju mannen som var Bäst.

Nu har han trillat ner från den förstaplaceringen (trots mina egna handlingar), fast...

Han är fortfarande Bäst, men på andra sätt.

Han är Bäst på omtänksamhet i vardagen, på att ställa upp och göra allt han kan för att vi som familj ska fungera bra.

Han är Bäst på så sätt att jag, tack vare honom, ju slipper vara ensam om ekonomin. Ensam om svåra beslut.

Är det att nöja sig med näst bäst, att prioritera ett tryggt liv?

Förmodligen. Det tyckte jag i alla fall förut.

Jag själv, personligen, längtar efter att slita mig loss. Få andas igen.

ÄR det värt det? ÄR det värt att stanna kvar?

Nä. Egentligen är det ju inte det, för mig, personligen.

Jag vill ha mer än detta, jag är värd mer än detta!

Att stanna för barns skull har jag aldrig trott på, det lär ju barnen att man inte är värd det bästa.

Terese skrev;

"...vad jag vill säga är att gör det du vill innerst inne för dagarna i livet bara går...bestäm dig och utgå från det...ni har för mycket skit mellan er och det kommer alltid finnas där..."

Tyvärr är det alla.a de där praktiska prylarna som gör att jag tvekar inför hoppet. Ekonomin. Bostad. Till exempel har jag noll köpoäng hos vårt kommunala bostadsbolag, eftersom det är min sambo som står för vårt kontrakt och har samlat på sig alla siffrorna. Man behöver minst 3000 poäng för att få en okej lägenhet. Privata bostadsföretag finns det förstås, men en arbetslös ensamstående flerbarnsmorsa lär inte få dem att jubla. Köpa en lägenhet? Just nu har jag 38 kronor på mitt sparkonto.

Jag vet, det är ett lyxproblem!!!!

När jag flydde från ett grannland efter misshandel av både mig och mitt barn, efter att ha levt med missbruk, då hade jag spytt på sådana här lyxproblem. Kallat mig själv en bortskämd jävel och beordrat mig att genast dra, för allt ordnar sig, förr eller senare.

Det vet jag ju att det gör, men jag har uppenbarligen blivit lat och bekväm och alltför van vid ett behagligt liv utan större ekonomiska problem. Ett liv där inte varje månadsslut är samma sak som ont i magen inför tanken att kanske inte kunna betala alla räkningar.

Jag vet vad jag egentligen vill, men jag vet inte än hur jag vill att det ska gå till och fortfarande finns lite velande kvar, i och med att min sambo inte kan sluta med att vara så bra... men, jag vill egentligen få min frihet tillbaka, fast det är inte så bråttom. Huvudsaken är fortfarande att våra barn far så lite illa som möjligt och att det blir så lite bråk mellan mig och min sambo som möjligt. Det får ta tid. Men inte för lång tid!

Ytterligare ett citat från Terese:

"...innan jag bröt upp hade jag en hemlig blogg där jag skrev precis som du det var som en början på skilsmässan på nåt vis...kanske är det så även för dig!"

Ja, visst är det här en början, för innan jag startade den här bloggen var jag ännu mer förvirrad!  Men tack vare att jag dels skrivit av mig ordentligt och på så sätt fått lite mer ordning och reda på tankarna, och dels tack vare kloka kommentarer, så blir det här definitivt den början till slutet jag behövde komma igång med!

 

Bitterfittan i väst

18 juni 2010 22:23

Älskade vän! Jag önskar jag hade kloka råd att ge dig. Men det har jag inte. För visst, ekonomin är en lyxgrej - om det handlar om att överleva. Men om man inte lever under hot och våld så är ekonomin ett stort problem. FÖr saken är den att man faktiskt MÅSTE klara vardagen...
Är det helt kört för er? I vårt fall fanns ju inga alternativ. Men för er? Finns det något hopp? Några (ömsesidiga)känslor kvar? Jag önskar dig allt allt ALLT gott i världen fantastiska Peppar!!!!! Jag önskar jag hade lite Einar Häckner-kunskper och bara genom att vifta med mitt trollspö kunde göra allting bra - på ena eller andra sättet. KRAM vännen!

http://nobimbosallowed.bloggplatsen.se

 

Terese

18 juni 2010 22:42

Nu är jag här igen med lite kommentarer:-)
Vill börja med att säga att jag förstår dina tankar och jag vet att det är skitlätt för mig att sitta här på andra sidan skärmen och låta duktig eller klok eller vad jag nu är egentligen för mina råd behöver inte passa in på alla...Men min dåvarande man är en mycket omtyckt man i denna stad med ett ansikte utåt(kommer en dokumentär serie om honom i höst på SVT...han gjorde allt för att vi skulle ha det bra men han vägrade inse problemen vi hade och allra helst han...folk runtomkring tyckte jag skulle vara lycklig och glad med tillvaron men jag blev mer och mer olycklig och tråkig som människa eftersom mitt liv bara gick ut på att hålla ihop för barnens skull...jag visste att det var ohållbart i längden...men man pinade på i flera år och skaffade sig en "någotsånär" hållbar situation...jag hade precis som du blivit lite bekväm efter att ha levt ett helt annat liv innan jag träffade barnens far...men en vacker dag fick jag lite hjälp på traven och det svåraste i att bryta med barnens far var just barnen för dom var inte glada och det har varit en jobbig period då jag känt mig som en förrädare men jag har hela tiden vetat inom mig att jag kommer vinna på det här beslutet i längden...idag fungerar det jättebra och barnen vill inte att vi ska vara tillsammans längre för nu är deras mamma så mycket gladare och dom har en helt annan kontakt med sin pappa idag för vi kom överens om det viktigaste att barnen skulle komma först och att vi skulle hålla sams för deras skull...och det gör vi...ekonomi ja vad ska jag säga...jag är glad över att få det gå runt då är jag nöjd för nu lever jag hur banalt det än låter...egentligen hade jag inte behövt ge dig min historia för jag vet att allt har sin tid och du kommer fixa det här alldeles utmärkt när den dagen kommer...även om jag skulle vilja säga att jag hoppas att man kunde ta en tablett som gör att man glömmer vissa saker så att ni kunde fortsätta erat förhållande utan massa skit som ligger och tickar...

http://teresepettersson.blogspot.com

 

Peppar

18 juni 2010 22:54

Tack bitterfittan! I löve jo! Hopp: inte som det känns nu, men visst, med massor av familjeterapi så kanske... fast...
Terese, du har så rätt i allt du skriver! Min man är precis som din exman; vill inte erkänna att problemen är så stora som de faktiskt är. Det är just det som är det stora hindret, att han vägrar ge upp. Iofs är det ju också positivt, men.......
Min man är inte som din ett känt ansikte, men har ett väldigt offentligt yrke med mycket hög status och därtill tillhörande bekantskapskrets. jag vet inte hur mycket det spelar in, men det spelar in. Han har inte erkänt det, men jag är säker.. :-p

http://doggystylee.bloggplatsen.se

 

faith

25 juni 2010 10:18

Jag har inte kommenterat på din blogg tidigare. Men nu tänkte jag ändå skriva ett par rader. Jag har absolut inte några råd att komma med.Jag tror att du har svaret inom dig. Du har blandade känslor för din man och du vacklar mellan ditt förnuft och dina känslor.
Jag vet hur det är att vackla i sina känslor och oavsett orsak till det så är det alltid svårt att veta hur resultatet blir när man väl fattat ett beslut.
Men av omtanke om både dig själv, din man och barn kanske du skulle försöka reda ut dina olika behov och vad dina känslor står för och faktiskt prata med någon klok människa.
Att gå alltför länge och "leta fel" på sin partner för att få en anledning att lämna är nog inte den bästa strategin.
Du beskriver honom som den mest förstående och underbara man som går i ett par skor och dettairriterar dig. Du vill få en reaktion av honom. Han verkar ju till och med acceptera att du är "elak". Vad står din frustration för? Varför reagerar han inte starkare?
Ja bara lite tankar så här på midsommarafton. Och trots allt önskar jag dig en bra sådan även om det ibland kan vara lite förljuget med männsikor som spelar teater och så vidare.
kram

http://minspegel.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är jag så jävla förbannad! Fy fan!!!!! Fy faaan vad jag är besviken på människor! Önskar jag slapp ha med människor att göra överhuvudtaget. Om jag inte hade femtioelva barn skulle jag flytta till ett hus långt bort och långt inne i skogen, ...

Nej nu är jag faktiskt irriterad på riktigt. Det är en sak att ordbomba blonderade bimbos och ölgalna raggaranalfabeter m.fl...  Men när två var för sig smarta personer börjar hoppa på varandra som sandlådeungar, i min blogg dessutom, och när den t...

.......................nu får det vara slut på rampljuset också. Orka bli bländad av alla idiotiska meddelanden!!! "Följ min blogg så följer jag din" "Titta in och kommentera, så kommenterar jag hos dig" "Kommentera min blogg!!" "Hej jag skri...

Okej, nu är jag sur. Vad ÄR det med alla anonyma fegisar?!?!? Från och med nu kommer jag inte publicera anonyma kommentarer, än mindre svara på dem. Jag kommer inte heller publicera masskommentarer, ni vet de där som låter ungefär så här; "hej,...

(x)     Jag var ARG. Men också RÄDD. Vågade absolut inte reta upp honom igen, inte i onödan. Hans familj körde en ångvält av övertalningsförsök över mig. De var rädda för att han totalt skulle tappa viljan att bli fri från sitt missbruk, om jag...