(x)

Jag kände mig oerhört ensam under mina graviditeter. Min sambo fanns där fysiskt, men inte på så många andra sätt. Jag "saknade" honom extra mycket, längtade extra mycket efter beröring och sex när jag var gravid. Dessutom hör jag till dem som inte tappar sexlusten när det växer barn i magen. Tvärtom ökar den ännu mer.

Min sambo däremot, hör till dem som har svårt för att ha sex med gravida. Så det var inte heller en bra kombination. Jag hade full förståelse för hur han kände, däremot inte för att han aldrig på eget initiativ rörde vid mig ens på ett icke-sexuellt sätt. Det var jag tvungen att be om, för att få, för det mesta.

Så upptäckte jag att han porrsurfade. Massor. Egentligen har jag absolut inget emot porr, tvärtom faktiskt (förutom den självklara aspekten att de som gör porr, gör det frivilligt. Det jätteämnet får hamna i ett annat inlägg). Jag har själv jobbat som modell för erotiska bilder, har även varit en av tjejerna på TV21. Jag tittar själv gärna, även om det är svårt att hitta bra erotik, ännu hellre tittar jag tillsammans. Men - jag har mycket emot att bli ersatt! När han påstått sig inte ha någon som helst lust. Det kändes som ett slag i ansiktet.

Jag bad honom förstås att försöka få utlopp för sin lust hos mig, först och främst. Han lovade att göra det, att sluta porrsurfa tills dess vårt sexliv fungerade igen.

Men det tog inte jättelång tid, knappt ett år, förrän jag återigen upptäckte att hans dator var fullsmockad med porr. Trots hans löfte.

Jag blev verligen ledsen! Sårad! Kände mig sviken! För under denna tid hade vårt eget sexliv inte alls återhämtat sig, inte på något sätt. Några snabbisar då och då, helt känslolöst.

Nästa gång jag råkade hitta grejer på hans dator (skulle leta efter avsnitt av Grey´s anatomy som han laddat ner åt mig) var det inte porr. Det var sparade msn-konversationer med två andra tjejer. Då visade det sig att han sedan ett tag haft en sida på Spraydate, sagt sig vara singel och haft kontakt med dessa två. Enbart i skrift, genom mail och msn. Inte träffat dem.

Men det är verligen otrohet i mina ögon!

Som han, efter en rejäl kris, naturligtvis aldrig skulle göra om. Han sade sig ha mått så dåligt, behövt bekräftelse. Jag förstår att han mådde dåligt och behövde bekräftelse, för vi hade det väldigt tufft, jag var deprimerad och inte alls någon trevlig livspartner under lång tid. Både på grund av täta graviditeter, men också för att jag inte lyckades nå fram till honom, så det blev en ond cirkel. Men jag förstår inte att han vände sig till andra på det sättet. Där var det nära att vi gick isär, men självklart var han otroligt ångerfull och lovade att aldrig göra om det.

Under den krisen, då jag drog hemifrån samma kväll jag hittat bevisen på datorn och sedan var borta en vecka, då gick det sönder något inuti mig. Faktiskt minns jag det som en direkt fysisk känsla av att något kraschade. Det blev droppen som fick bägaren att rinna över efter ett antal år av att känna mig allt annat än prioriterad av min sambo.

"Nej nu jävlar! Nu skaffar jag också en sida på en datingsajt, jag ska fan också få bekräftelse!" För efter dessa år var mitt självförtroende och min självkänsla som kvinna helt nere på botten. Herregud, jag kunde inte ens få min sambo och pappan till mina barn intresserad och tänd på mig!

Så jag gjorde det. Sedan körde karusellen igång. Snabbt.

Har precis skällt ut ett gäng förbannade skitungar!!!!

Ok, skälla ut kanske var att ta i. Hade bara elvaåringen i gänget stått där, så hade jag tagit i ännu mer. Men hon får med sig ett par tjejer i sjuårsåldern, så jag nöjde mig med att tala något högre, mycket allvarligt och ganska argt. Men det tog visst, för en av sjuåringarna började förstås grina när hennes mamma kom och gick. Jodå, ungar är inte dumma, de vet hur de ska göra för att få ut det bästa av en situation. Klart man grinar och får mamma med sig.... som förståstycker sååå synd om.

Det finns många barn där vi bor, från småbarn till skolbarn i mellanstadieåldern. På somrarna är ju alla barn ute på området i mitten av husen, och ofta, alldeles för ofta, leker ett gäng som mer än gärna utesluter de få andra som inte var med från början men gärna vill vara med förstås. Jag avskyr sådant! ALLA ska få vara med, när många redan leker! Okej om två stycken leker, då kan man ibland vilja vara ifred. Men när alla utom en eller två får vara med, då blir jag förbannad!

Det här händer alltså ofta, har varit ett problem i åratal, och idag lackade jag ur ordentligt. Annars brukar jag bita ihop och prata med dem någorlunda snällt, och se till att alla får vara med. Men nu jävlar. Jag hade nämligen redan sagt till dem flera gånger, men utan resultat.

Det är egentligen elvaåringen som är det stora problemet. Ena dagen är hon såååå gullig mot de yngre, till exempel min femåriga dotter. Härom helgen lekte hon med min dotter i flera dagar, fick sova över hos henne här och kallade henne sin bästa kompis. Jag förstod att det skulle bli problem. Min dotter är jätteförtjust i henne, och älskar förstås att leka med en äldre tjej. Och blir så klart också jätteledsen när hon plötsligt inte duger och inte får vara med. Den stora tjejen är den som "bestämmer" och får med sig de två sjuåriga tjejerna. Jävla unge rent ut sagt.

Jag har som policy att ALLA får vara med när vi gör något. Om någon vill följa med när vi ska cykla, får de det. Igår var jag ute och cyklade med ÅTTA barn. Både elvaåringen och de två sjuåringarna har vid olika tillfällen varit med på roliga cykelutflykter då vi haft picknick någonstans.

Vi tar mer än gärna med oss fler när vi åker till roliga ställen, som till exempel stadsparkens stora lekpark eller lek- och buslandet. Den som vill vara med, får vara med! Alla får vara med när mina barn leker, när de leker ute och leker flera. Så klart!

Varför fan kan inte alla föräldrar lära sina barn hyfs?!?!?

Jag är verkligen, grundligt, bottenlöst LESS på snorungar! Curlade ungar, bortskämda ungar, ungar som beter sig illa!!!

Påstår inte att mina är perfekta, men de har många syskon, de har lärt sig ordet KOMPROMISSA! De har fan fått lära sig att vara schyssta mot andra barn och låta dem vara med nästan jämt! De njuter inte av att överlägset säga "nä. du får inte vara meeeeed."

Suck. Jag är så less på att bo så här. Fan vad skönt det vore att SLIPPA folk inpå sig!

(x)

Vad är otrohet?

För mig är det allt som inte är okej med min partner. Man kan aldrig frånta någon dens upplevelse, så om min partner känner sig sviken av mig, så är han sviken. Oavsett om jag inte tycker att jag svek.

Därför är det oerhört viktigt att från början vara på det klara med varandras definitioner av otrohet. Om det för den ena enbart är sex med någon annan, och för den andra är ett känslomässigt engagemang i någon annan - då är det bra att vara på det klara med det. Så att man inte oavsiktligt sårar sin partner.

Nästan alla människor har principer och fasta övertygelser. Så även jag. Flera av dem har fått stryka på foten genom åren, som till exempel den fasta övertygelsen att om någon pojkvän skulle ens höja handen mot mig, skulle jag dra.... jodå, så att eeehhh... så enkelt är det inte alltid i verkligheten. Det fick jag lära mig, tyvärr.

Samma sak är det med otrohet. Jag tillhörde den skara som ALDRIG skulle vara otrogen. Som fördömde otrohet så fort tillfälle fanns. Som diskuterade "högljutt" på diverse nätforum. För mig är otrohet inte bara sex, utan börjar när ett intresse väcks för en annan, när en attraktion uppstår.

Jag och min sambo föll handlöst för varandra, det gick snabbt, det var intensivt, vi flyttade ihop efter några månader och vårt första gemensamma barn föddes 13 månader efter att vi träffats första gången.

Vårt första barn var inte planerat. Det var jag som slarvade med p-pillren, trots att jag visste att jag är bland det mest fertila vi har här i Sverige... 

Så det första året tillsammans blev riktigt tufft. På alla sätt. Känslomässigt, praktiskt. MIn sambo kände sig sviken, innerst inne. Han brukade ju påminna mig om pillren och ändå... hela hans liv vändes upp- och ner. Mer än mitt, eftersom jag redan var förälder till ett barn.

Vi flyttade från mitt-i-stan till ett Svensson-samhälle utanför. Från en härlig stuckaturhögtitaklägenhet med öppen spis och balkong, till ett litet radhus med fula fönster och trädgård.Ja, min sambos liv gick från svart till vitt, eller tvärtom, det blev så annorlunda det nästan bara kan bli. Jag förstår till fullo hur jobbigt detta måste ha varit.

Han fortsatte vara den underbara, omtänksamma och givande människa han alltid varit. Men han försvann mer och mer, mentalt. Känslomässigt. När jag frågade, fick jag alltid ungefär samma svar; "jag är ju så trött efter jobbet, jag orkar helt enkelt inte prata och umgås". "Jag vet att det bara blir snabbisar, men jag har inget annat att ge just nu, jag är så slut på alla sätt".

Fast efter flera år på detta sätt, år då jag tjatat, bett och bönat om bara liiiteee mer uppmärksamhet från honom, upptäckte jag att han visst hade tid, ork och energi till att prata och engagera sig. Det var bara det att det inte var mig han gjorde det med.