Jag har bråkat hela helgen med min man. Allt han gör irriterar mig, samtidigt som jag sörjer en nära familjemedlem som just gått bort, hastigt och oväntat. Begravningen var i fredags och hela helgen har jag spenderat i dennes hem, tillsammans med några andra nära släktingar. Bouppteckning, städning med mera. Känslokaos!

Min man har verkligen ställt upp under de här svåra veckorna! Ändå går han mig på nerverna något så vansinnigt. Så fort han suckar blir jag förbannad. Ja, jag låter helt enkelt allt och ingenting gå ut över honom. Inte särskilt schysst! Jag har betett mig riktigt vidrigt!

Som vanligt förstår han. Han förstår att det mesta kommer från ett annat håll än hans, och två minuter efter att jag kallat honom "din jävla idiot" smeker han mig på ryggen och säger att han förstår att jag har det jobbigt.

Alltså!!!  Jag ser visserligen ingen gloria, men den lär finnas där ändå. Det är denna sida hos honom som är med till att göra det så svårt för mig att bestämma mig till 100%. Jag får dåligt samvete över att jag vill kasta bort en person som andra säkert skulle ge ett ben för att få!

Det skulle vara sååå mycket enklare om han kunde vara en vanlig jäkla puckoman som skiter i barnen och beter sig allmänt illa....

Vadå? Jag, otacksam? Näääää!!!   

Men seriöst, jag vet. Jag ÄR jäkligt otacksam! Tyvärr kan inte tacksamhet föda kärlek....