(x)

Jag var 24 år när mamma dog. För att uttrycka det milt, så fick jag en chock.

Det finns många olika sätt att reagera på trauman, mitt är att stänga av. Försöka tänka så lite som möjligt, trampa gasen i botten och köra på utan att bromsa någonsin. Ha något att göra hela tiden, för att slippa tänka.

Men tankar är luriga, det går faktiskt att tänka när man gör saker!

Så jag började dricka. Inte så svårt, eftersom jag började en ny utbildning bara tre månader efter dödsfallet; bodde på internat med tillhörande festligheter. Och om det inte var fest så gjorde jag mitt bästa för att starta en, eller få med mig folk till puben.

Det tog knappt ett år att bli alkoholist. Men alkohol, herregud, det är ju ganska mesigt. Jag var självdestruktiv så det hette duga, struntade i allt och lite till, ville mest köra ner mig själv i botten så fort det gick. Så jag testade allt annat som råkade komma i min väg också. Försökte lära mig röka hasch, men jag kan ju inte ta halsbloss, så det sket sig tack och lov.

Hade rejält korkade förhållanden och struntade i hur jag behandlade min kropp; sex var också ett sätt att slippa tänka.

Efter kursen bodde jag tillsammans med två vänner i Stockholm. Idag, när jag sitter här och skriver, så minns jag inte särskilt mycket från den tiden. Jag var antingen berusad eller bakis mest hela tiden, eller bara helt off.

En natt fick jag en idé: Flytta tillbaka till min hemstad! Dagen efter satte jag den bollen i rullning, och det tog väl bara några veckor innan jag drog från Stockholm.

Fick ett skitbra jobb, fast så här i efterhand fattar jag inte hur jag lyckades jobbal. Men visst, jag skrev satans bra krönikor på kvällarna, efter fyra - fem starköl...och inledde ett förhållande med en 25 år äldre man, som jag egentligen inte var ett dugg kär i. Suck.

En natt fick jag en idé: Flytta till Danmark! Dagen därpå sade jag upp lägenheten och började packa. Jag var i Köpenhamn en vecka efter att jag kommit på denna lysande lösning. "Vart ska jag fly, när det är i mig helvetet brinner?" Jag försökte helt enkelt komma undan mig själv, men det går ju inte...

Ganska snabbt träffade jag en kille. Hans mamma är vän till min pappa (som jag bodde hos till att börja med). Han var snygg och vafan liksom, jag kände ingen i Köpenhamn, det var sommar och jag ville ha sällskap. Att han var exnarkoman var inget minus. Jag bara lallade på... utan att tänka särskilt mycket.

Ja, jag flyttade alltså in hos min biologiska pappa. Fram tills dess hade jag faktiskt inte haft en aning om att även han var alkoholist. Suck. Så jag flyttade hem till killen istället efter bara några veckor...  vi softade mest, med en back starköl varje dag,  livet var skönt bedövat - fram tills dagen då jag kom hem från affären och hittade honom likblek och medvetslös, framstupa över soffbordet, med ett skärp knutet runt armen och sprutan på golvet.