(x)

Jag var 24 år när mamma dog. För att uttrycka det milt, så fick jag en chock.

Det finns många olika sätt att reagera på trauman, mitt är att stänga av. Försöka tänka så lite som möjligt, trampa gasen i botten och köra på utan att bromsa någonsin. Ha något att göra hela tiden, för att slippa tänka.

Men tankar är luriga, det går faktiskt att tänka när man gör saker!

Så jag började dricka. Inte så svårt, eftersom jag började en ny utbildning bara tre månader efter dödsfallet; bodde på internat med tillhörande festligheter. Och om det inte var fest så gjorde jag mitt bästa för att starta en, eller få med mig folk till puben.

Det tog knappt ett år att bli alkoholist. Men alkohol, herregud, det är ju ganska mesigt. Jag var självdestruktiv så det hette duga, struntade i allt och lite till, ville mest köra ner mig själv i botten så fort det gick. Så jag testade allt annat som råkade komma i min väg också. Försökte lära mig röka hasch, men jag kan ju inte ta halsbloss, så det sket sig tack och lov.

Hade rejält korkade förhållanden och struntade i hur jag behandlade min kropp; sex var också ett sätt att slippa tänka.

Efter kursen bodde jag tillsammans med två vänner i Stockholm. Idag, när jag sitter här och skriver, så minns jag inte särskilt mycket från den tiden. Jag var antingen berusad eller bakis mest hela tiden, eller bara helt off.

En natt fick jag en idé: Flytta tillbaka till min hemstad! Dagen efter satte jag den bollen i rullning, och det tog väl bara några veckor innan jag drog från Stockholm.

Fick ett skitbra jobb, fast så här i efterhand fattar jag inte hur jag lyckades jobbal. Men visst, jag skrev satans bra krönikor på kvällarna, efter fyra - fem starköl...och inledde ett förhållande med en 25 år äldre man, som jag egentligen inte var ett dugg kär i. Suck.

En natt fick jag en idé: Flytta till Danmark! Dagen därpå sade jag upp lägenheten och började packa. Jag var i Köpenhamn en vecka efter att jag kommit på denna lysande lösning. "Vart ska jag fly, när det är i mig helvetet brinner?" Jag försökte helt enkelt komma undan mig själv, men det går ju inte...

Ganska snabbt träffade jag en kille. Hans mamma är vän till min pappa (som jag bodde hos till att börja med). Han var snygg och vafan liksom, jag kände ingen i Köpenhamn, det var sommar och jag ville ha sällskap. Att han var exnarkoman var inget minus. Jag bara lallade på... utan att tänka särskilt mycket.

Ja, jag flyttade alltså in hos min biologiska pappa. Fram tills dess hade jag faktiskt inte haft en aning om att även han var alkoholist. Suck. Så jag flyttade hem till killen istället efter bara några veckor...  vi softade mest, med en back starköl varje dag,  livet var skönt bedövat - fram tills dagen då jag kom hem från affären och hittade honom likblek och medvetslös, framstupa över soffbordet, med ett skärp knutet runt armen och sprutan på golvet.

 

bitterfittan i väst

29 juni 2010 05:53

Usch vad jag blir ledsen när jag tänker tillbaka. Det tog mig flera år innan jag slutade tänka på vad vi kunde gjort annorlunda för att få ett lyckligare slut (el kanske snarare delmål?). Nu långt senare kan jag i alla fall trösta mig lite med att all skit du har varit med om har bidragit till att göra dig till den fantastiska person du är. Och den personen vill jag inte vara utan!! Även om jag önskar du kunde fått slippa det mesta av det.. KRAM KÄRA VÄN!

http://nobimbosallowed.bloggplatsen.se

 

privat

29 juni 2010 17:05

Man lär sig till slut att inte ångra dittan och datten om man gjort si eller så...håller med bitterfittan att allt har format oss till fantastiska människor och vi kan vara stolta över oss själva...
Hur många människor flyttar inte i tron på att allt kommer bli bättre tills den dagen man kommer på att man inte kan flytta från sig själv...
Kram!

http://www.frittframm.blogg.se

 

jeppehegersten

7 juli 2010 19:25

Måste igen bara säga att dels skriver du väldigt bra, jag är avundsjuk på den förmågan hos dig ;)
Sedan så skriver du även om "starka" ämnen, många skulle kunna lära sig av att läsa här, tänker länka till din sida på min om det är okej?

http://baraenjeppe.bloggplatsen.se

 

Peppar

7 juli 2010 21:04

Åh, tack för komplimangerna!! *glad*
Klart du får länka :-)

http://http:/doggystylee.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är jag så jävla förbannad! Fy fan!!!!! Fy faaan vad jag är besviken på människor! Önskar jag slapp ha med människor att göra överhuvudtaget. Om jag inte hade femtioelva barn skulle jag flytta till ett hus långt bort och långt inne i skogen, ...

Nej nu är jag faktiskt irriterad på riktigt. Det är en sak att ordbomba blonderade bimbos och ölgalna raggaranalfabeter m.fl...  Men när två var för sig smarta personer börjar hoppa på varandra som sandlådeungar, i min blogg dessutom, och när den t...

.......................nu får det vara slut på rampljuset också. Orka bli bländad av alla idiotiska meddelanden!!! "Följ min blogg så följer jag din" "Titta in och kommentera, så kommenterar jag hos dig" "Kommentera min blogg!!" "Hej jag skri...

Okej, nu är jag sur. Vad ÄR det med alla anonyma fegisar?!?!? Från och med nu kommer jag inte publicera anonyma kommentarer, än mindre svara på dem. Jag kommer inte heller publicera masskommentarer, ni vet de där som låter ungefär så här; "hej,...

(x)     Jag var ARG. Men också RÄDD. Vågade absolut inte reta upp honom igen, inte i onödan. Hans familj körde en ångvält av övertalningsförsök över mig. De var rädda för att han totalt skulle tappa viljan att bli fri från sitt missbruk, om jag...