(x)

Jag kände mig oerhört ensam under mina graviditeter. Min sambo fanns där fysiskt, men inte på så många andra sätt. Jag "saknade" honom extra mycket, längtade extra mycket efter beröring och sex när jag var gravid. Dessutom hör jag till dem som inte tappar sexlusten när det växer barn i magen. Tvärtom ökar den ännu mer.

Min sambo däremot, hör till dem som har svårt för att ha sex med gravida. Så det var inte heller en bra kombination. Jag hade full förståelse för hur han kände, däremot inte för att han aldrig på eget initiativ rörde vid mig ens på ett icke-sexuellt sätt. Det var jag tvungen att be om, för att få, för det mesta.

Så upptäckte jag att han porrsurfade. Massor. Egentligen har jag absolut inget emot porr, tvärtom faktiskt (förutom den självklara aspekten att de som gör porr, gör det frivilligt. Det jätteämnet får hamna i ett annat inlägg). Jag har själv jobbat som modell för erotiska bilder, har även varit en av tjejerna på TV21. Jag tittar själv gärna, även om det är svårt att hitta bra erotik, ännu hellre tittar jag tillsammans. Men - jag har mycket emot att bli ersatt! När han påstått sig inte ha någon som helst lust. Det kändes som ett slag i ansiktet.

Jag bad honom förstås att försöka få utlopp för sin lust hos mig, först och främst. Han lovade att göra det, att sluta porrsurfa tills dess vårt sexliv fungerade igen.

Men det tog inte jättelång tid, knappt ett år, förrän jag återigen upptäckte att hans dator var fullsmockad med porr. Trots hans löfte.

Jag blev verligen ledsen! Sårad! Kände mig sviken! För under denna tid hade vårt eget sexliv inte alls återhämtat sig, inte på något sätt. Några snabbisar då och då, helt känslolöst.

Nästa gång jag råkade hitta grejer på hans dator (skulle leta efter avsnitt av Grey´s anatomy som han laddat ner åt mig) var det inte porr. Det var sparade msn-konversationer med två andra tjejer. Då visade det sig att han sedan ett tag haft en sida på Spraydate, sagt sig vara singel och haft kontakt med dessa två. Enbart i skrift, genom mail och msn. Inte träffat dem.

Men det är verligen otrohet i mina ögon!

Som han, efter en rejäl kris, naturligtvis aldrig skulle göra om. Han sade sig ha mått så dåligt, behövt bekräftelse. Jag förstår att han mådde dåligt och behövde bekräftelse, för vi hade det väldigt tufft, jag var deprimerad och inte alls någon trevlig livspartner under lång tid. Både på grund av täta graviditeter, men också för att jag inte lyckades nå fram till honom, så det blev en ond cirkel. Men jag förstår inte att han vände sig till andra på det sättet. Där var det nära att vi gick isär, men självklart var han otroligt ångerfull och lovade att aldrig göra om det.

Under den krisen, då jag drog hemifrån samma kväll jag hittat bevisen på datorn och sedan var borta en vecka, då gick det sönder något inuti mig. Faktiskt minns jag det som en direkt fysisk känsla av att något kraschade. Det blev droppen som fick bägaren att rinna över efter ett antal år av att känna mig allt annat än prioriterad av min sambo.

"Nej nu jävlar! Nu skaffar jag också en sida på en datingsajt, jag ska fan också få bekräftelse!" För efter dessa år var mitt självförtroende och min självkänsla som kvinna helt nere på botten. Herregud, jag kunde inte ens få min sambo och pappan till mina barn intresserad och tänd på mig!

Så jag gjorde det. Sedan körde karusellen igång. Snabbt.

(x)

Vad är otrohet?

För mig är det allt som inte är okej med min partner. Man kan aldrig frånta någon dens upplevelse, så om min partner känner sig sviken av mig, så är han sviken. Oavsett om jag inte tycker att jag svek.

Därför är det oerhört viktigt att från början vara på det klara med varandras definitioner av otrohet. Om det för den ena enbart är sex med någon annan, och för den andra är ett känslomässigt engagemang i någon annan - då är det bra att vara på det klara med det. Så att man inte oavsiktligt sårar sin partner.

Nästan alla människor har principer och fasta övertygelser. Så även jag. Flera av dem har fått stryka på foten genom åren, som till exempel den fasta övertygelsen att om någon pojkvän skulle ens höja handen mot mig, skulle jag dra.... jodå, så att eeehhh... så enkelt är det inte alltid i verkligheten. Det fick jag lära mig, tyvärr.

Samma sak är det med otrohet. Jag tillhörde den skara som ALDRIG skulle vara otrogen. Som fördömde otrohet så fort tillfälle fanns. Som diskuterade "högljutt" på diverse nätforum. För mig är otrohet inte bara sex, utan börjar när ett intresse väcks för en annan, när en attraktion uppstår.

Jag och min sambo föll handlöst för varandra, det gick snabbt, det var intensivt, vi flyttade ihop efter några månader och vårt första gemensamma barn föddes 13 månader efter att vi träffats första gången.

Vårt första barn var inte planerat. Det var jag som slarvade med p-pillren, trots att jag visste att jag är bland det mest fertila vi har här i Sverige... 

Så det första året tillsammans blev riktigt tufft. På alla sätt. Känslomässigt, praktiskt. MIn sambo kände sig sviken, innerst inne. Han brukade ju påminna mig om pillren och ändå... hela hans liv vändes upp- och ner. Mer än mitt, eftersom jag redan var förälder till ett barn.

Vi flyttade från mitt-i-stan till ett Svensson-samhälle utanför. Från en härlig stuckaturhögtitaklägenhet med öppen spis och balkong, till ett litet radhus med fula fönster och trädgård.Ja, min sambos liv gick från svart till vitt, eller tvärtom, det blev så annorlunda det nästan bara kan bli. Jag förstår till fullo hur jobbigt detta måste ha varit.

Han fortsatte vara den underbara, omtänksamma och givande människa han alltid varit. Men han försvann mer och mer, mentalt. Känslomässigt. När jag frågade, fick jag alltid ungefär samma svar; "jag är ju så trött efter jobbet, jag orkar helt enkelt inte prata och umgås". "Jag vet att det bara blir snabbisar, men jag har inget annat att ge just nu, jag är så slut på alla sätt".

Fast efter flera år på detta sätt, år då jag tjatat, bett och bönat om bara liiiteee mer uppmärksamhet från honom, upptäckte jag att han visst hade tid, ork och energi till att prata och engagera sig. Det var bara det att det inte var mig han gjorde det med.

Morgon i Stepford. Snart dags att dra på 50-talshemmafruoutfiten och le bländande vita leenden mot omvärlden samtidigt som jag gör golven skinande rena med Ajax universal.

Fy faaaan vad skönt att blogga anonymt! Jag har nämligen en till blogg, som har rätt många besökare. Det är kul! Men mindre kul att hela tiden behöva tänka sig för, och inte kunna skriva om vad som helst, eftersom sambons fiiinaaa tjusiga kollegor läser den, grannarna tittar in där ibland och så vidare. Inte för att jag bryr mig - men det gör ju min sambo.

På tal om fina tjusiga kollegor, slapp jag undan dem igår. En av dem fyllde 40 år, dessutom fyllde dennes fru också 40 år. Vi snackar jättefest i tjusiga huset. Snobbarnas sammankomst. Fiiiiiiint värre. *kräks*

Som tur är, kunde vi inte hitta en barnvakt. Hahahaa det är bra att ha barn ibland!

Nä, jag tycker inte sånt är kul. Jag föredrar att sitta på en sliten inrökt pub med några skönt avslappnade människor, typ Kungen och BB (Alltså inte Carl-Gustaf och inte kliniken). Kunna snacka om vad som helst inklusive sperma, utan att någon fin jävel sätter i halsen.

Jodå, så att.... dags att sätta fart på dagen!

 "...men det låter ju ändå som att ni har det bra och det är väl skönt att leva med någon där vardagen inte är strukturerad till topp till tå med exakt samma saker hela tiden, då hade du väl gnällt för de ;P :) kram på dig."

Tack, tack.

Men vardagen är grymt monoton, for your knowledge. Så blir det när man har barn, nästan oavsett hur ens relation ser ut. Och vi gör samma saker, på varsitt håll, på kvällarna. Totalt förutsägbart.

Nej, det här äktenskapet är ju egentligen dödsdömt, frågan är bara hur lång tid det tar innan det tar sista andetaget.

Om inte ett mirakel inträffar, förstås. De brukar dock lysa med sin frånvaro i min tillvaro.

Oavsett hur "bra" ens partner är, är det fruktansvärt svårt att leva i efterdyningarna av riktigt jobbiga händelser. Och när det väl går sönder något i ens inre, är det svårt att laga igen. Något i mig är trasigt, kommer aldrig kunna fixas.

Jag älskar min sambo, men inte som man. Jag älskar honom för den fantastiska människa han är, som man älskar sina syskon, föräldrar eller barn. Inte som man, som livspartner.

Men, som sagt. Ett mirakel KAN ju inträffa...

(x)

"Allt hänger på hur höga krav man har. Har man skaffat fem barn tillsammans då har man det man gör och får även ta konsekvenserna av det dvs ont om tid, ständig trötthet osv. Men ni har väl valt att skaffa fem barn ihop antar jag... dom kommer ju liksom inte av sig själva, dom små liven! :o) "

Tja... visst är det så. Också.

Men - som Tony Irving brukar säga - ändå kan det bli för mycket. För mycket skit i det gemensamma bagaget.

Det återkommer jag till i ett senare inlägg. För otrohet är ett komplicerat ämne som kräver en del utrymme!

Dessutom är vi så förbannat olika, jag och min sambo!

"Opposites attract" sägs det, och det var nog så det var när vi träffades. Båda attraherades av sidor hos varandra som vi själva skulle vilja ha.

Sedan gick det i raketfart, och med tiden dök fler och fler olikheter upp, sådana som inte hamnar i kategorin "så bra att jag själv skulle vilja vara sådan"...

När jag nu sitter med facit i handen och vet exakt hur olika vi är, blir det nästan komiskt!

Jag är morgonpigg, han är nattmänniska.

Jag är lättsam, han är allvarlig.

Jag skiter i vad folk tycker, han är extrem åt andra hållet och tycker det är jätteviktigt vad folk tycker om oss.

Jag har inga problem att prata eller skriva om privata ämnen, han är så privat att det är otroligt att jag fått veta vad han heter.

Jag kan umgås med alla sorters människor, han gillar inte att tvingas hänga med folk han "inte har något gemensamt med".

Vi kan inte se film tillsammans, eftersom vi har totalt motsatt smak.

Samma gäller musik.

Han älskar att gå, promenera. Jag avskyr det. Cykla är min grej.

Han älskar att vara i naturen, gå i skogen i timmar. Jättetrist, tycker jag.

Han älskar kött, grillat, jag avskyr det (men det vet han ff inte om.. LOL! )

Han älskar att laga mat, jag avskyr att laga mat.

Man ska inte "sticka ut" för mycket, tycker min sambo. Jag gillar att provocera.

Han har enbart haft seriösa förhållanden innan oss och ser allvarligt på sex. Jag har gjort både det ena och det andra med en mängd män och haft roligt under tiden, och tycker INTE att sex alltid måste vara en akt av kärlek mellan bara två människor...

Han öppnar fönstren för att det är för varmt, jag går och stänger dem för att jag fryser.   

Han dricker vin och kan allt om druvor, jag halsar min Staropramen direkt ur flaskan.

Han kommer från en välbärgad, välutbildad kristen kärnfamilj, jag är uppväxt med alkoholism och skilsmässor.

Han har aldrig varit med om något riktigt hemskt, inte ens att en partner gjort slut helt ur det blå. Jag har varit med om ett flertal rena trauman.

Han har aldrig varit helt utan pengar, tvärtom alltid kunnat betala allt kontant (t ex resor genom USA). Jag vet vad det innebär att leva på botten av samhället och inte ens kunna spontanköpa en kvällstidning.

Han kör strutsmetoden på problem, jag vill prata om allt tills det är löst.

*nynnar på Paula Abduls gamla hit* Opposites attract! I alla fall till att börja med....    

God damn vad jag är less ibland...

Det tar energi att leva i en känslomässig berg- och dalbana! Stanna eller gå?

Har världens bästa sambo, egentligen. Men vi har haft det tufft... och jag bär på en massa bitterhet och ilska gentemot honom som är svår att bli av med.

Dessutom har vi barn. Då drar man ju inte bara, som man kunde göra förr i tiden...

Har alltid sagt att man inte ska stanna i dåliga förhållanden för barnens skull. Men nu är det inte så solklart, eftersom förhållandet egentligen inte är dåligt. Eftersom han är en jättebra människa som ställer upp på (nästan) alla sätt.

Sedan är det ju en annan aspekt som tyvärr spelar in. Jag vet ju att jag har att välja på att fortsätta med min sambo, eller leva själv resten av livet. För vem fan vill ha en begagnad flerbarnsmorsa liksom...

Fuck.