(x)

Fast i Köpenhamn, med en sambo som blivit missbrukare igen, gravid och jättedeprimerad. Tjoho. Jag hade så gott som gjort slut kan man säga, men plötsligt kände jag krav att stanna i förhållandet - herregud, vi skulle ju ha barn! Då måste man ju ta sitt ansvar och försöka få det att fungera, eller hur? ............

Så det gjorde jag. Stannade alltså. Försökte få honom att sluta med drogmissbruket. Men det verkade som om ju mer jag försökte, ju värre blev det.

Till sist kulminerade det en sen kväll. Han var hög som ett hus och släpade upp grej efter grej från källaren i huset. Alltså, grejer från andra människors förråd som han tagit sig in i. Han var speedad och babblade konstant om alla pengar han kunde få för grejerna. Jojo. Vi pratar orangebrunblommiga lampor, trasiga stolar, trasiga radioapparater, ja, sånt gammalt skit.

Till sist blev jag skogstokig och började vråla åt honom. Han vrålade tillbaka. Jag sparkade till honom på ena benet. Det skulle jag inte ha gjort.

Jag blev sparkad tillbaka, ett antal gånger, mitt i magen. Magen där jag hade ett barn.

Minns inte så mycket efter det. Men jag var kvar i lägenheten, jag tror att jag låste in mig i sovrummet och grät. Jo, så var det.

Sedan minns jag inte alls hur många dagar det gick, men jag lyckades i alla fall fixa hjälp. Socialen ordnade med plats på ett hem för ensamstående gravida och mammor som väntar på bostad. Ett gult tegelhus med sliten interiör. Tre våningar med korridorer, där det fanns dörrar in till små, små lägenheter. Med ett rum, en kokvrå och ett mikroskopiskt toalettutrymme. Där flyttade jag in i mars år 2000. Det fanns en liten kokplatta och det minsta kylskåp jag sett. Och massor av silverfiskar.

Pappan till barnet, R, fortsatte förpesta min tillvaro. Han dök upp, ringde, skulle låna pengar, pratade om allt bra han skulle göra för alla pengar han skulle tjäna på det ena och det andra. Det var enormt psykiskt påfrestande! Men jag hade inte styrkan att göra mig kvittt honom totalt. Han var ju pappan till mitt barn, jag var så inställd på att jag var tvungen att ha med honom att göra bara därför. Kunde ju inte göra mitt barn faderlöst redan innan det blivit fött. Suck.... önskar jag kundedykt upp från framtiden och talat mig själv tillrätta!!!

Så jag försökte fortfarande hjälpa honom, jag var en medmissbrukare så det skrek om det. Hans övriga familj försökte också, vi hade till och med en intervention, och åkte runt och besökte olika behandlingshem. Men inget fungerade.

I augusti födde jag min son.

R var inte till någon hjälp direkt. Han fick förstås träffa sitt barn, varje dag, men de timmarna var ett helvete. Han var ju jätteglad och älskade sin son från första ögonkastet, samtidigt som han var otroligt påfrestande att ha att göra med i övrigt, eftersom han aldrig var helt clean.

En dag när vår son var ungefär tre veckor, skulle han få ha honom hemma hos sig, i sin lägenhet. Jag var så trött, så trött efter att ha blivit använd som napp flera dygn.

Jag låg och vilade, när telefonen ringde. Det var Rs mobil som hade ringt upp av sig själv, förstod jag snabbt. För i bakgrunden hörde jag R, och han var arg. På en polis. Som också befann sig hemma hos honom. Och min son skrek hjärtskärande i bakgrunden, medan R vrålade åt polisen.

Gaaaaaaa!!!!!!!!!!

Jag cyklade som en galning från Österbro till Nörrebro! Det är en bit...

Nu hoppar jag över resten av detaljerna, det var så det var, typ hela tiden. Själv var jag fattig som en kyrkråtta och kunde oftast inte ens ta bussen när jag skulle någonstans. Jag gick med den där barnvagnen... överallt.

Men så fick jag äntligen en riktig lägenhet! På vesterbro visserligen, mitt emot en bordell visserligen. Men en riktig lägenhet, en fin tvåa med öppet kök och trägolv överallt.

Jag flyttade dit (så gott som ensam, i snö och regn och piss och skit, samtidigt som jag tog hand om mitt barn mitt i röran och kaoset...)

Hösten 2001 började jag studera. Jag läste företagsekonomi och danska. Min son började på dagis. Livet började se lite, lite ljusare ut, trots att R hela tiden var ett tungt ok runt halsen, en mörk skugga över sinnet. Det är så otroligt jobbigt att ha med missbrukare att göra!

Jag sa inte bara en gång, att jag snart skulle få nog... då började han dyka upp på dagiset, försökte ta med sig sin son därifrån, så att de var tvungna att ringa mig flera gånger...

Sedan hände det. Den 12:e september 2001. Kommer inte alls ihåg vad som utlöste det hela, vad det var som gjorde att jag verkligen, äntligen, fick nog. Och sade det också.

"Nu räcker det. Nu går du härifrån och du får inte komma hit mer, förrän du är helt clean!"

Jag sade det medan jag höll min ettåring i famnen. Plötsligt fick jag en rejäl örfil. Och en till. Nästa träffade min son mest. Sedan en till. Jag började skrika åt honom, är du inte klok, du skadar ditt barn, du skrämmer ditt barn! Min son grät så fruktansvärt att det skar i mitt hjärta. Men han bara slog och slog. Jag tog mig ut i hallen, han efter och slog efter mig. Där tryckte han upp mig och mitt barn mot väggen och vrålade vad han skulle göra med mig om jag tog hans barn ifrån honom. Försökte komma loss, bytte taktik, försökte säga att jag ändrade mig, förlåt, du får fortsätta komma... minns att jag lyckades komma loss till sist. Lyckades komma ut från lägenheten. Ringde desperat på grannarnas dörr. Till sist öppnades en springa i dörren.

Jag försökte förklara mitt desperata läge samtidigt som jag grät, samtidigt som min son i min famn grät. De sa att de inte ville bli inblandade, och stängde dörren igen. Jag flydde ner på gatan. R efter (så fort grannarna stängt dörren igen, kom han). Där var det folk förstås. Minns ingenting sedan, utom att jag sprang upp till lägenheten och låste.

Aldrig har jag hatat en människa så intensivt som jag hatade honom!

Några coola bloggar skriver om ex och dåliga ligg. Kul idé! Som jag snor, förstås. I varje fall ex-delen... 

Så nu tar jag på skorna och går en promenad längs Memory Lane.

Jag har inte trillat dit på en man många gånger i mitt liv. Sådär riktigt vansinnigt, så att man knappt kan tänka på något annat, knappt kan äta och sova. Visst har jag varit förälskad, men inte så djupt... och visst har jag varit kär, men inte så intensivt. Det har bara hänt några få gånger.

En av dem som jag fortfarande kan minnas med längtan är S.

Vi bodde på olika planeter, så jag vet inte varför jag föll så djupt för just honom... förmodligen just därför. Livet är ju inte sällan så pissigt, att man vill ha just det som är svårast att få.

Har tidigare skrivit om nätdejting. Det var så vi lärde känna varandra. Visst, han såg bra ut, det syntes på den mikroskopiska bilden på hans sida. Ändå var jag inte ett dugg beredd.

Jag bodde i mellansverige och han i Malmö. Jag åkte dit. Jag höll på att svimma på perrongen när vi äntligen möttes.

I vanliga fall är jag inte ett dugg utseendefixerad. Tvärtom så gillar jag inte "snygga" killar. Alltså, killar som går omkring och tycker att de är snygga, med rutor på sin solariebrända mage, fixad frisyr och rakad bröstkorg. Stureplanslooken t ex. Det är personlighet som är sexigt, inte så mycket utseendet. Män som bryr sig väldigt mycket om sitt utseende brukar inte ha någon sexig personlighet... Så det är absolut inte den slags utseende eller typ av man det handlar om.

S är helt enkelt, fortfarande, den vackraste man jag någonsin mött.

(Nä, jag ska inte fortsätta slänga upp bilder på gamla ex, men just i det här fallet bara måste jag. Det blir dock både första och sista gången.)

Det blev en skön helg... hängde med när han jobbade som DJ... softade i sängen med hämtmat och film... drunknade i gröna ögon... lyssnade på massor av gamla godingar från hans miljarder LP-skivor...

S jobbade även med film och media, som intresserar mig. S hade även en sjukt rolig humor. Och en härlig lägenhet mitt i Malmö, inredd i vitt och ljust trä. Just det. Inte särskilt barnvänligt... och jag hade ju barn. Bara ett, men ändå.

50 mil är inte en piss i havet. Men eftersom jag ganska ofta åkte t/r Köpenhamn, så kunde vi träffas då och då. Jag åkte till Danmark för att lämna av min son hos sin biologiska pappa, sedan drog jag till Malmö...

S hade några goda vänner, ett par. En ljusblond skön kille vars flickvän såg ut som en supermodell; latinamerikanska Sole, med naturligt gyllenbrun hud, naturligt fylliga stora bröst och långt svart hår.

Vi var ute och åt med dem en kväll, sedan drog vi hem till S allihop. Slängde oss i hans stora säng i vardagsrummet och pratade medan TV:n stod på.

Efter ett tag började det andra paret hångla.. bara så där, bredvid oss. S log mot mig och började dra av min tröja. Den natten var jag med om min första fyrkant. Det var rätt läckert! Sole var tydligen bi, och efter den natten fick jag ett nytt smeknamn: "min tiger".    

Men jag är inte ett dugg bi, och kan säga att tjejer inte alls är min grej. Visst, det är coolt med bröst, jag blir lite fascinerad. Själv har jag ju knappt några. Men att ge en tjej oralsex... nja... det kan jag leva utan. Men jag kan, jag vet ju hur man gör.   

Nej, grejen med tjejsex är inte att det är upphetsande, för det är det inte för mig. Det är däremot lite roligt att märka hur upphetsande det är för män. Och män som är upphetsade - det är ju läckert.

Vi gjorde om den där fyrkanten vid ett annat tillfälle, natten efter en stor fest i parets lägenhet.

Och jag fortsatte åka till Malmö när jag ändå skulle till Danmark.

Men... vi var från olika planeter och det var aldrig tal om att vi ens skulle kunna tänka på att ha ett seriöst förhållande. Det var alltid bitterljuvt att träffas, för oss båda två. Femtio mil och ingen av oss ville flytta till den andra. Han älskade sitt liv, jag mitt, och förresten är inte bitterljuvt så illa.