riesling

15 juni 2010 23:28

Jag blir så ledsen!
Så ledsen för din skull. För din sambos skull. För min egen skull och alla sår som fortfarande finns i mig.
Det där var ingen rolig berättelse.
Jag hoppas att verkligen, VERKLIGEN att ni kan och kommer att lösa det på något sätt!!
Du skriver att du inte älskar honom som partner längre. Jag vet att man kan känna det klart och tydligt. Frågan är om du kan komma tillbaka till de gamla känslorna? Att hitta tillbaka till det som du föll för och älskade en gång tidigare? Om din sambo fortsätter att försöka reparera, kommer du att kunna göra likadant då? Vill du det ...?
Jag upptäckte ju en jul för 4,5 år sedan att min sambo hade haft en annan i sex månader. Det var inget festligt. Han skämdes och trivdes inte alls i situationen men fortsatte med henne bakom min rygg i alla fall in på det nya året.
Efter som

riesling

15 juni 2010 23:42

(... och här kommer resten eftersom jag tryckte fel ...)
Han flyttade från mig och in till henne.
Efter sommaren kom han tillbaka till mig och sa under en veckas tid precis ALLA rätt saker, så då fick han flytta in igen. Han hade tänkt noga och visste precis vad han ville nu och det var hans fel och han var sååå ledsen och bla bla bla ...
Efter ytterligare tre veckor berättade han att han hade tänkt fel och ångrade sig och åkte hem till henne igen. Då följde en höst med bara svordomar, alla fula ord som finns och några nya samt beskyllningar.
Allt var ju mitt fel!
Jag var en jävla fitta!
Och han skulle ta vårdnaden av barnen från mig! etc.
Det har varit en lång resa att hämta sig från det som hände men numera mår jag bra. Det är dock fortfarande problematiskt att möta honom i verkligheten vilket är ofrånkomligt emellanåt eftersom vi har barn ihop.
Vet inte riktigt varför jag kräktes ut detta, det kan ju knappast trösta dig. Men jag tror jag vill säga att jag förstår! Jag vet inte vad du går igenom, men jag kan förstå till viss del hur det känns. Jag vet hur det är när förtoendet är borta. Finito. DET är den riktigt tuffa biten ...
Ja, jösses. Misstänker att jag återkommer till dig om detta. Det finns mycket att säga i ärendet. Jag tänker på dig, du är inte ensam (klysch, klysch ...)

Det viktiga är hur DU känner där längst inne i dig själv ...

Erika

16 juni 2010 01:30

Jag tycker du är ovanligt... kanske inte modig, men jävligt stark som berättar det här så pass öppet. Just mycket eftersom du också berättar att din sambo har full insyn till var du gör på nätet. Min karl skulle inte acceptera att jag skrev ner en microdel av allt som inträffat mellan oss de senaste åren. Mycket för att han skäms, men även för att han anser att
-det har inte folk att göra med.

Det är så svårt att förklara att man behöver bli av med sånt här bagage. Och har man då inte råd att betala dyra pengar för att sitta hos nån förslappad terapeut så är ju enligt mig bloggen en jävligt skön exhaleringspunkt.

4 otrohets historier har jag hunnit gå igenom det senaste året. 4 historier som nu påverkat mig till den grad att jag inte längre vet om jag ens vill fortsätta med mitt liv som det ser ut nu. Jag ville aldrig ha barn, har sagt sen jag var liten att jag aldrig någonsin skulle ha ungar. Och sen när karln då äntligen lyckas tjata åt sig en, så försvinner han iväg med 4 olika fruntimmer på kort tid.
Det är tacken. Så mycket var det värt. Ingenting med andra ord.

Men vi fortsätter ändå, och livet rullar på för att det helt enkelt måste göra det. Det är bekvämt att fortsätta med tryggheten, att veta att ekonomin ligger stabilt, att veta och känna av varenda millimeter av kroppen som ligger brevid en om natten.
Men ändå frågar jag mig själv dagligen om det inte är totalt meningslöst? Ingenting kommer nånsin att bli som det varit förut ändå, så varför försöka? Vad ska det resultera i?

Man kan fortsätta vara snäll. Fortsätta att äta sin frukost tillsammans och dela på den sista mjölken till kaffet. Fortsätta tassa som katten kring het gröt. Men vill man det?

Du skriver bra och jag fortsätter läsa. Tack för att jag får lasta av mig. Ärligt så spelar det ingen större roll om du läser eller ej, bara att få skriva ner orden och veta att de når en annan människa underlättar så fruktansvärt mycket.

Fortsätt, jag vill ha mer.

Peppar

16 juni 2010 08:27

Riesling, jag kommenterade dina kommentarer - men hade visst gjort det som helt oanonym, med mitt andra, offentliga bloggplatsnick och bild... så jag var tvungen att ta bort dem... hann du läsa? annars skriver jag dem igen! :-)

Erika - satan i gatan vad du beskriver "det snälla tillståndet" bra!
tack för att du berättar!
Så här är det, det här är min helt hemliga blogg, som INGEN jag känner irl läser (iaf inte någon som inte borde). Inte heller min sambo vet om den. Och om han skulle veta, tja, han tycker precis som din karl, att man inte ska hänga ut sig. Men eftersom ingen vi känner, eller han känner, irl läser som sagt, så... :-)

PRECIS som du skriver, så är ju en blogg det perfekta stället att bearbeta skit på. Det är inte alls samma sak att bara skriva av sig i nåt trist worddokument som man sedan slänger.

riesling

17 juni 2010 16:49

Peppar: Jag hann inte läsa men det kan komma en annan gång. Missade helt att du "outade" dig så det var bra att du tog bort det. Jag är säker på att vi håller med varandra, typ ;-)