(x)

Just det, jag gjorde alltså precis samma sak som min sambo gjort. Jag berättade det för honom också. Bara för att "hämnas". Nej, inte ett dugg vuxet och moget. Jag vet det.

Jaha. Där kunde det ju ha slutat. Sidan kunde ha fått finnas där helt oanvänd. Men, nejnej, jag skulle "minsann"... suck. Det tog förstås inte lång tid förrän jag hade börjat "prata" med någon. Någon väldigt, väldigt intressant...

Så här i efterhand känns det bisarrt att tänka på hur jag resonerade då. Och jag har absolut inga ursäkter. Förklaringar har jag, men inga ursäkter.

Om jag ska försöka beskriva vad som drev mig, så var det en enorm, brinnande ilska. En svidande, frätande bitterhet. En sorg. De här starka känslorna skapade någon slags "skygglappar", dessutom hade jag ju så många bra "ursäkter"... "Varför skulle bara han få och inte jag..." "Han förtjänar det här"... "Det här kommer att hjälpa mig att komma upp till ytan igen och sedan blir det lättare att reparera mitt förhållande..." Och så vidare. Jaja. Oavsett vad jag sade till mig själv, så fanns det förstås ett gnagande samvete där också. Men det tystade jag tyvärr. Och var till sist otrogen. "All the way".

Jag kanske är schizofren på något sätt, men jag hade faktiskt en slags plan. Jag skulle jobba stenhårt på att komma över allt som hänt i mitt förhållande, jag skulle snart avsluta den här kontakten och så skulle allt bli så bra, så. Ja, jag uttrycker det ju lite lustigt, men ungefär så.

Men efter lite mer än ett halvår sedan jag upptäckte min sambos extratjejer, var det dags igen.

Det hade gått längre den här gången, han hade verkligen engagerat sig. Pratat i telefon, varje kväll. Intensiv mailkontakt med utbyten av sexuella fantasier. Skickat vykort till henne samtidigt som han skickade hem till oss, från sin USA-resa.

Men fortfarande hade han inte träffat henne i verkligheten.

Jag hade ju nu själv varit otrogen.

Ändå blev jag helt förkrossad. Trots mina egna handlingar, kunde jag inte klara av ännu ett svek.

Ja, jag var en hycklerska. Absolut. Men mina känslor kunde jag inte styra över, jag blev trots allt jätteknäckt.

Jag hade ju "tänkt göra allt bra", liksom.... typ ba.

Nu blev det värre än någonsin. Jag skaffade en lägenhet och ville absolut skiljas. Jag kom hem tidigt på morgonen vid sju, var med barnen hela dagarna tills de lagt sig och åkte sedan till den lilla lägenheten.

Min sambo? Han förstod äntligen. Jag nådde äntligen fram! Men för sent för mig. När han äntligen insåg hur mycket han älskade mig, hade den sista resten hos mig dött.

Det kändes oerhört märkligt att få tillbaka honom, som jag längtat så mycket efter i åratal.

Jag har sällan sett en människa så knäckt, och jag hade verkliga svårigheter att hantera det. Å ena sidan denna enorma, obeskrivbara ilska. Å andra sidan kärlek till denna människa, om än inte den slags kärlek man känner till en partner.

Men min otrohet då?

Ja, den fortsatte jag med. Nu skulle vi ju ändå skiljas.

Men inte med mannen från datingsajten. Jag hade av en slump stött på ett gammalt ex en kväll ute på krogen. En person som alltid haft en speciell plats i mitt hjärta.

Ja, jag var en rejäl hycklerska!

 

Havanna

15 juni 2010 21:03

Jag har läst dina inlägg om otrohet och det är mycket intressant läsning. Det är ett svårt ämne och starkt av dig att skriva om dina personliga erfarenheter i frågan. När jag var yngre (20-30) hade jag också den uppfattningen att jag aldrig skulle acceptera otrohet eller vara otrogen själv men ju längre livet lider har jag insett och lärt mig att allt inte är så svart och vitt. Jag har själv råkat ut för otrohet och det var något av det värstajag har gått igenom. Hela mitt liv rasade bokstavligen samman. Vår relation höll inte men det var inte bara på grund av det. oftast är det så många faktorer som spelar in när en relation går snett. Jag tror absolut att man kan leva med otrohet men för oss funkade det inte. Så här i eftertankens kranka blekhet kan jag se att vår relation var väldigt destruktiv och inte på något sätt värd att rädda. Idag är jag gift med en helt annan typ av man och den tiden känns nu väldigt främmande och långt borta. Men man lär så länge man lever och ska vara tacksam för de erfarenheter man får på vägen.

http://tankarfraninsidan.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är jag så jävla förbannad! Fy fan!!!!! Fy faaan vad jag är besviken på människor! Önskar jag slapp ha med människor att göra överhuvudtaget. Om jag inte hade femtioelva barn skulle jag flytta till ett hus långt bort och långt inne i skogen, ...

Nej nu är jag faktiskt irriterad på riktigt. Det är en sak att ordbomba blonderade bimbos och ölgalna raggaranalfabeter m.fl...  Men när två var för sig smarta personer börjar hoppa på varandra som sandlådeungar, i min blogg dessutom, och när den t...

.......................nu får det vara slut på rampljuset också. Orka bli bländad av alla idiotiska meddelanden!!! "Följ min blogg så följer jag din" "Titta in och kommentera, så kommenterar jag hos dig" "Kommentera min blogg!!" "Hej jag skri...

Okej, nu är jag sur. Vad ÄR det med alla anonyma fegisar?!?!? Från och med nu kommer jag inte publicera anonyma kommentarer, än mindre svara på dem. Jag kommer inte heller publicera masskommentarer, ni vet de där som låter ungefär så här; "hej,...

(x)     Jag var ARG. Men också RÄDD. Vågade absolut inte reta upp honom igen, inte i onödan. Hans familj körde en ångvält av övertalningsförsök över mig. De var rädda för att han totalt skulle tappa viljan att bli fri från sitt missbruk, om jag...