(x)

Fast i Köpenhamn, med en sambo som blivit missbrukare igen, gravid och jättedeprimerad. Tjoho. Jag hade så gott som gjort slut kan man säga, men plötsligt kände jag krav att stanna i förhållandet - herregud, vi skulle ju ha barn! Då måste man ju ta sitt ansvar och försöka få det att fungera, eller hur? ............

Så det gjorde jag. Stannade alltså. Försökte få honom att sluta med drogmissbruket. Men det verkade som om ju mer jag försökte, ju värre blev det.

Till sist kulminerade det en sen kväll. Han var hög som ett hus och släpade upp grej efter grej från källaren i huset. Alltså, grejer från andra människors förråd som han tagit sig in i. Han var speedad och babblade konstant om alla pengar han kunde få för grejerna. Jojo. Vi pratar orangebrunblommiga lampor, trasiga stolar, trasiga radioapparater, ja, sånt gammalt skit.

Till sist blev jag skogstokig och började vråla åt honom. Han vrålade tillbaka. Jag sparkade till honom på ena benet. Det skulle jag inte ha gjort.

Jag blev sparkad tillbaka, ett antal gånger, mitt i magen. Magen där jag hade ett barn.

Minns inte så mycket efter det. Men jag var kvar i lägenheten, jag tror att jag låste in mig i sovrummet och grät. Jo, så var det.

Sedan minns jag inte alls hur många dagar det gick, men jag lyckades i alla fall fixa hjälp. Socialen ordnade med plats på ett hem för ensamstående gravida och mammor som väntar på bostad. Ett gult tegelhus med sliten interiör. Tre våningar med korridorer, där det fanns dörrar in till små, små lägenheter. Med ett rum, en kokvrå och ett mikroskopiskt toalettutrymme. Där flyttade jag in i mars år 2000. Det fanns en liten kokplatta och det minsta kylskåp jag sett. Och massor av silverfiskar.

Pappan till barnet, R, fortsatte förpesta min tillvaro. Han dök upp, ringde, skulle låna pengar, pratade om allt bra han skulle göra för alla pengar han skulle tjäna på det ena och det andra. Det var enormt psykiskt påfrestande! Men jag hade inte styrkan att göra mig kvittt honom totalt. Han var ju pappan till mitt barn, jag var så inställd på att jag var tvungen att ha med honom att göra bara därför. Kunde ju inte göra mitt barn faderlöst redan innan det blivit fött. Suck.... önskar jag kundedykt upp från framtiden och talat mig själv tillrätta!!!

Så jag försökte fortfarande hjälpa honom, jag var en medmissbrukare så det skrek om det. Hans övriga familj försökte också, vi hade till och med en intervention, och åkte runt och besökte olika behandlingshem. Men inget fungerade.

I augusti födde jag min son.

R var inte till någon hjälp direkt. Han fick förstås träffa sitt barn, varje dag, men de timmarna var ett helvete. Han var ju jätteglad och älskade sin son från första ögonkastet, samtidigt som han var otroligt påfrestande att ha att göra med i övrigt, eftersom han aldrig var helt clean.

En dag när vår son var ungefär tre veckor, skulle han få ha honom hemma hos sig, i sin lägenhet. Jag var så trött, så trött efter att ha blivit använd som napp flera dygn.

Jag låg och vilade, när telefonen ringde. Det var Rs mobil som hade ringt upp av sig själv, förstod jag snabbt. För i bakgrunden hörde jag R, och han var arg. På en polis. Som också befann sig hemma hos honom. Och min son skrek hjärtskärande i bakgrunden, medan R vrålade åt polisen.

Gaaaaaaa!!!!!!!!!!

Jag cyklade som en galning från Österbro till Nörrebro! Det är en bit...

Nu hoppar jag över resten av detaljerna, det var så det var, typ hela tiden. Själv var jag fattig som en kyrkråtta och kunde oftast inte ens ta bussen när jag skulle någonstans. Jag gick med den där barnvagnen... överallt.

Men så fick jag äntligen en riktig lägenhet! På vesterbro visserligen, mitt emot en bordell visserligen. Men en riktig lägenhet, en fin tvåa med öppet kök och trägolv överallt.

Jag flyttade dit (så gott som ensam, i snö och regn och piss och skit, samtidigt som jag tog hand om mitt barn mitt i röran och kaoset...)

Hösten 2001 började jag studera. Jag läste företagsekonomi och danska. Min son började på dagis. Livet började se lite, lite ljusare ut, trots att R hela tiden var ett tungt ok runt halsen, en mörk skugga över sinnet. Det är så otroligt jobbigt att ha med missbrukare att göra!

Jag sa inte bara en gång, att jag snart skulle få nog... då började han dyka upp på dagiset, försökte ta med sig sin son därifrån, så att de var tvungna att ringa mig flera gånger...

Sedan hände det. Den 12:e september 2001. Kommer inte alls ihåg vad som utlöste det hela, vad det var som gjorde att jag verkligen, äntligen, fick nog. Och sade det också.

"Nu räcker det. Nu går du härifrån och du får inte komma hit mer, förrän du är helt clean!"

Jag sade det medan jag höll min ettåring i famnen. Plötsligt fick jag en rejäl örfil. Och en till. Nästa träffade min son mest. Sedan en till. Jag började skrika åt honom, är du inte klok, du skadar ditt barn, du skrämmer ditt barn! Min son grät så fruktansvärt att det skar i mitt hjärta. Men han bara slog och slog. Jag tog mig ut i hallen, han efter och slog efter mig. Där tryckte han upp mig och mitt barn mot väggen och vrålade vad han skulle göra med mig om jag tog hans barn ifrån honom. Försökte komma loss, bytte taktik, försökte säga att jag ändrade mig, förlåt, du får fortsätta komma... minns att jag lyckades komma loss till sist. Lyckades komma ut från lägenheten. Ringde desperat på grannarnas dörr. Till sist öppnades en springa i dörren.

Jag försökte förklara mitt desperata läge samtidigt som jag grät, samtidigt som min son i min famn grät. De sa att de inte ville bli inblandade, och stängde dörren igen. Jag flydde ner på gatan. R efter (så fort grannarna stängt dörren igen, kom han). Där var det folk förstås. Minns ingenting sedan, utom att jag sprang upp till lägenheten och låste.

Aldrig har jag hatat en människa så intensivt som jag hatade honom!

Några coola bloggar skriver om ex och dåliga ligg. Kul idé! Som jag snor, förstås. I varje fall ex-delen... 

Så nu tar jag på skorna och går en promenad längs Memory Lane.

Jag har inte trillat dit på en man många gånger i mitt liv. Sådär riktigt vansinnigt, så att man knappt kan tänka på något annat, knappt kan äta och sova. Visst har jag varit förälskad, men inte så djupt... och visst har jag varit kär, men inte så intensivt. Det har bara hänt några få gånger.

En av dem som jag fortfarande kan minnas med längtan är S.

Vi bodde på olika planeter, så jag vet inte varför jag föll så djupt för just honom... förmodligen just därför. Livet är ju inte sällan så pissigt, att man vill ha just det som är svårast att få.

Har tidigare skrivit om nätdejting. Det var så vi lärde känna varandra. Visst, han såg bra ut, det syntes på den mikroskopiska bilden på hans sida. Ändå var jag inte ett dugg beredd.

Jag bodde i mellansverige och han i Malmö. Jag åkte dit. Jag höll på att svimma på perrongen när vi äntligen möttes.

I vanliga fall är jag inte ett dugg utseendefixerad. Tvärtom så gillar jag inte "snygga" killar. Alltså, killar som går omkring och tycker att de är snygga, med rutor på sin solariebrända mage, fixad frisyr och rakad bröstkorg. Stureplanslooken t ex. Det är personlighet som är sexigt, inte så mycket utseendet. Män som bryr sig väldigt mycket om sitt utseende brukar inte ha någon sexig personlighet... Så det är absolut inte den slags utseende eller typ av man det handlar om.

S är helt enkelt, fortfarande, den vackraste man jag någonsin mött.

(Nä, jag ska inte fortsätta slänga upp bilder på gamla ex, men just i det här fallet bara måste jag. Det blir dock både första och sista gången.)

Det blev en skön helg... hängde med när han jobbade som DJ... softade i sängen med hämtmat och film... drunknade i gröna ögon... lyssnade på massor av gamla godingar från hans miljarder LP-skivor...

S jobbade även med film och media, som intresserar mig. S hade även en sjukt rolig humor. Och en härlig lägenhet mitt i Malmö, inredd i vitt och ljust trä. Just det. Inte särskilt barnvänligt... och jag hade ju barn. Bara ett, men ändå.

50 mil är inte en piss i havet. Men eftersom jag ganska ofta åkte t/r Köpenhamn, så kunde vi träffas då och då. Jag åkte till Danmark för att lämna av min son hos sin biologiska pappa, sedan drog jag till Malmö...

S hade några goda vänner, ett par. En ljusblond skön kille vars flickvän såg ut som en supermodell; latinamerikanska Sole, med naturligt gyllenbrun hud, naturligt fylliga stora bröst och långt svart hår.

Vi var ute och åt med dem en kväll, sedan drog vi hem till S allihop. Slängde oss i hans stora säng i vardagsrummet och pratade medan TV:n stod på.

Efter ett tag började det andra paret hångla.. bara så där, bredvid oss. S log mot mig och började dra av min tröja. Den natten var jag med om min första fyrkant. Det var rätt läckert! Sole var tydligen bi, och efter den natten fick jag ett nytt smeknamn: "min tiger".    

Men jag är inte ett dugg bi, och kan säga att tjejer inte alls är min grej. Visst, det är coolt med bröst, jag blir lite fascinerad. Själv har jag ju knappt några. Men att ge en tjej oralsex... nja... det kan jag leva utan. Men jag kan, jag vet ju hur man gör.   

Nej, grejen med tjejsex är inte att det är upphetsande, för det är det inte för mig. Det är däremot lite roligt att märka hur upphetsande det är för män. Och män som är upphetsade - det är ju läckert.

Vi gjorde om den där fyrkanten vid ett annat tillfälle, natten efter en stor fest i parets lägenhet.

Och jag fortsatte åka till Malmö när jag ändå skulle till Danmark.

Men... vi var från olika planeter och det var aldrig tal om att vi ens skulle kunna tänka på att ha ett seriöst förhållande. Det var alltid bitterljuvt att träffas, för oss båda två. Femtio mil och ingen av oss ville flytta till den andra. Han älskade sitt liv, jag mitt, och förresten är inte bitterljuvt så illa.

"Abstinens är konsten att inte önska det man i alla fall inte kan få"

/Georg Thomalia

Som den "allt-eller-inget" typ jag är, kan jag fan inte sluta snusa. Det är ju patetiskt!

Antingen snusar jag jättemycket, eller inte alls. Fast inte alls klarar jag knappt några timmar. Big Looser!

Allt eller inget gäller också träning. Antingen tränar jag mycket, från start, eller inget alls. Jag kan inte bara nöja mig med lagom. Bara gå promenader några kvällar i veckan och göra lite situps varannan dag. Nejnej.... antingen- eller.

Antingen äter jag extremt sunt och mår då förstås skitbra, eller så äter jag knappt alls (obs- jag, inte barnen. Barnen får alltid mat på regelbundna tider!!).

Antingen är jag trött av socker och lönnfet som fan, eller extremt vältränad och pigg av nyttig föda. Men alltid med två prillor under läppen...

Med tanke på att jag tagit mig ur både alkoholism och drogmissbruk, så borde jag ju lätt kunna sluta snusa. Ja, jag skäms. Jävla nikotin! Det borde klassas som en farlig, förbjuden drog och behäftas med en mängd behandlingshem!

Lyrics | Ween - Ocean Man lyrics

Fortsätter lite till att jämföra porr med erotik. Kanske som en del i en process att försöka förstå... VAD är det med de, för mig, så fula och avtändande bilderna som lockar? Varför tycker inte män om samma slags vackra, sexiga bilder som jag gillar?

Vore intressant om några män tittade in här och svarade på det! Jag är verkligen ärligt nyfiken och inte ute efter att trasha någon.

Här kommer några bilder som jag hittat på gissa-vems dator...

...och här kommer några bilder från min samling av photo art...

Shoot! Ge mig era åsikter!

Man kan aldrig vara nog försiktig, så nu låser jag en del inlägg. Har just låst några som redan är skrivna. Nu är klockan nästan midnatt och jag orkar inte surfa runt och ge lösenordet till alla som borde ha det.. *gäsp*... men det är bara att skriva en rad i gästboken om du inte fått det och vill ha det. Så tar jag det eftersom. Det gäller förstås ALLA, skriv en rad med din bloggadress/mailadress så skickar jag det! Man behöver inte ens be snällt! Man behöver bara låta bli att vara en granne eller förälder till mina barns kompisar...    

PS! Jag kommer inte att publicera de gästboksinläggen. DS!

Jo, jag erkänner, jag snodde det här ämnet från en annan blogg (skriven av någon jag verkligen skulle vilja lära känna irl, på tal om det som kommer längre ner i det här inlägget); http://frittframm.bloggplatsen.se

Jag har alltid älskat självvald ensamhet. Till den grad att jag nog då och då har upplevts som rätt osocial, kanske till och med enstörig...

Visst uppskattar jag att umgås med vänner, men jag är kräsen. Det finns inte så många jag verkligen gillar att hänga med. Det är svårt att hitta riktigt bra vänner! Och jag är hellre ensam än hänger med "nästbäst"/ointressant.

Sedan ett antal år tillbaka har jag drabbats av ett för mig väldigt märkligt fenomen. Jag märker att många vill umgås med mig. Jo, jag vet, jag är en jävligt skön person    , men alltså - jag tillbringade hela min uppväxt med att vara den som ingen ville vara med. Mobbad med andra ord. Ända fram tills jag blev ungefär 30 år, var jag en sådan som inte direkt översvämmades av folk som ville vara med just mig. Inte för att jag mobbades så länge (det slapp jag så fort jag började gymnasiet), men jag antar att jag kanske sände ut sådana signaler. Eftersom jag inte vet om jag gjorde det, vet jag inte heller när jag i så fall slutade med de signalerna.

Det är ett totalt I-landsproblem, men jag tycker faktiskt det är lite jobbigt! Nu har det nyss varit midsommar, och jag var på en stor fest. Flera som var där pratade om att vi måste ses, umgås, träffas. Jag och de. Alltså, en och en. Flera, men en i taget liksom. Hjälp! Jag är inte ett skit intresserad av att umgås med dem! Det kräver en god social förmåga att lyckas svara trevligt men så pass svävande att inget blir bestämt...men jag gillar inte det falska i det. "Ses? ja absolut, vad kuuul! Vi får höras om det..." Usch. Jag är väl för mesig för att svara "Ses? Nej tack, du är för tråkig för mig."

Samma sak med Facebook, där jag får "inviter" rätt ofta. Visst, det är förstås från människor jag har i min vänlista, men med extremt få undantag så är alla i den ytliga bekanta. Bekanta som jag inte har ett dugg lust att fördjupa vänskapen med, för att de är så otroligt ointressanta människor av olika orsaker.

Det finns en teori om varför människor verkar dras till mig, och det var min man som kom med den, när jag gnällde efter festen...  "Det är nog för att du är så avslappnad, totalt dig själv och ärlig. De flesta är ju inte det. Många är så måna om sin framtoning och att vara som alla andra".

Det låter faktiskt rimligt. Men också tragiskt. Stackars alla människor med pinnar i röven! Å andra sidan är de så tråkiga så de kan gott umgås med varandra istället.   

Men sedan jag började blogga tidigare i år, har jag hittat massor av sköna människor som också bloggar!  Det är bara några små problem; jag vet inte vad de egentligen heter, jag vet inte var de bor - förmodligen inte nära mig...    

Jag tycker att folk generellt är jobbigt sociala och förstår inte hur man kan orka träffa vänner varje dag! Det ska fikas hit och dit, gås promenader tillsammans, åka och shoppas tillsammans och så vidare. Suck. Jag orkar inte! Jag hinner inte umgås med fler än de jag redan träffar ibland! När jag har tid över vill jag vara själv! Jag tycker om att shoppa ensam, gå på promenader ensam, vara ensam.

Och håller helt med Frittframm om att det är essentiellt att båda parter i ett förhållande måste kunna dokumentera att de klarar av ensamhet, har bott ensamma, klarat sig själva.

Jag har alltså få vänner, och bara ett par stycken jag verkligen gillar på riktigt. Sedan finns det några som jag önskar jag kunde lära känna bättre, men det går inte så länge jag lever precis så som jag gör just nu, eftersom de är män... jag har ju alltid trivts mycket bättre med män än med kvinnor. Tjejer tenderar att vara för tjejiga för mig. Antingen tjejigt tjejiga, eller kvinnligt tjejiga. Det är inte min kopp kaffe.

Tack och lov finns det tjejer som inte är fjanttjejiga eller prettokvinnliga:

http://aretsmama.bloggplatsen.se till exempel. Hon borde klonas så att man kunde byta ut alla ointressanta människor med ett exemplar av Bea!   

Nä, så klart inte. Alla får finnas och vara som de vill förstås. Bara de inte börjar tjata på mig!

Det här är ju inte så ödmjukt att klaga på. Lite orättvist också, när det finns många som inte har några vänner. Ungefär som att man ska skämmas om man har många barn och träffar någon som inte kan få barn.

Men jo, jag tycker det är rätt drygt, och det är något jag måste hantera rätt ofta. Så är det. Nu har jag i alla fall gnällt av mig för den här gången...