Fniss!

Jag har förmodligen taskig humor, men jag älskar den här! Skrattar så jag kissar på mig varenda gång jag ser den.

Inser att det finns en risk att jag får arga fanatiska feminister på mig nu.

Bäst jag går och gömmer mig bakom soffan! Fast det lär ju höras var jag är.   

(x)

Ställ ifrån er kaffet, för nu blir det fellatio!

Eftersom jag gillar killar och avskyr de flesta tjejiga tjejer, så har jag hört en hel del genom åren. Om tjejer som inte gillar fellatio. Som alltså vägrar att suga kuk.

Som tycker att det är "äckligt".

Excuse me?!?

Att ge en man oralsex är ju nästan bättre än själva sexet!   

Självklart kan inte alla tycka som jag, eller ska tycka som jag.

Men, att totalvägra? Det förstår jag ändå inte.

Älskar man den man har sex med, så älskar man väl hela människan, hela sinnet, hela kroppen? Varje liten millimeter!

"Älskling, jag vill leva med dig resten av livet, men jag äcklas över en del av din kropp."

När det gäller sex, gäller samma sak som för det mesta annat i livet; smaken är som baken och alla gillar inte allt.

Men, man behöver inte vara helt galen i att suga kuk, för att göra det.

Det är något man inte bara gör för sin egen skull. Det är inte heller något som är förnedrande, kränkande eller gör ont.

Det är förstås inte alltid man har sex med någon man älskar...

Då kan man väl suga lite kuk bara för att vara schysst? För de flesta tjejer som inte vill ta den i munnen, vill mer än gärna få oralsex själva...

Man behöver ju inte hålla på i timmar, eller svälja sperma... bara ge lite njutning! Bara för att det är saligare att giva än att taga!    

Ja, det är så jävla saligt att giva fellatio, att jag går åt snart!

I ett annat inlägg räknade jag upp alla olikheter mellan mig och min sambo.

Jag glömde nämna att jag älskar fellatio, och att han avskyr det...

Vad gör man då? Kan ju inte tvinga något att få oralsex!

Det var inte något jag trodde skulle bli ett problem. Klart att jag kan leva utan blowjobs... trodde jag.

Men det visade sig att det inte alls var så himla lätt. Jag saknar det verkligen!

Tycker att sex blir mycket tråkigare utan. Livet blir mycket tråkigare utan.

Ingen att busa med, lite hemligt i förbifarten...  eller i TV-soffan... eller i bilen... suck.

Smaken är som baken!

Så sjuuuukt bra!!!! Och roligt! Och tänkvärt!!

http://nobimbosallowed.bloggplatsen.se/

(x)

Man kan ju säga att jag hade alla ess på handen, eftersom min sambo inte visste något om min otrohet.

Med dessa kort tänkte jag se till att skilsmässan blev så bra som möjligt, att vi skiljdes som goda vänner, det skulle få ta tid och det skulle bli så lätt som möjligt för barnen.

Fast det blev inte så.

Jag blev avslöjad. Brutalt. Precis så brutalt som jag själv avslöjat min sambo tidigare. Av en slump.

Och där bröt ju rena helvetet löst! Så klart. Jag förtjänade inget mindre än ett helvete.

Vi är ju olika, han och jag. Även när det gäller synen på otrohet. Han tycker inte, trots alla försök jag gjort att få honom att förstå mig, att det han gjorde var "riktig" otrohet.

Han förstår absolut att han sårat mig, men jag vet att han inte tycker att det var riktigt så illa som otrohet. Däremot tycker han förstås att jag var otrogen, eftersom jag ju inte satte någon gräns någonstans, utan faktiskt hade sex med andra.

I varje fall. Helvetet.

Plötsligt var det han som inte bara hade alla ess, utan alla kort överhuvudtaget. Plötsligt var det han som var arg på mig, hatade mig. Plötsligt var inget som jag hade tänkt mig alls.

Så här ville jag inte att det skulle sluta.

Vi pratade och pratade och pratade. Och grät. Och var både arga på varandra och på oss själva. 

Han är en riktigt bra människa, det har jag skrivit redan, men jag skriver det igen.

Han vill inte ge upp än.

Han vill, trots att han förstås till att börja med hatade mig, försöka reparera alla skador vi tillfogat varandra.

Han behandlar mig inte illa på något sätt, trots att många andra i hans situation säkert skulle göra det, verbalt. Vara argare.Vägra ställa upp på olika sätt.

Men jag är sambo med en man som har ett stort hjärta.

Självklart blev mitt liv rätt begränsat efter detta. Jag respekterar att han inte känner sig särskilt trygg med att jag går ut på krogen utan honom, så jag låter bli. Till exempel. Han får ha full inblick i min facebook och min vanliga blogg, min mail och så vidare. Inte för att han krävt det själv, det är jag som erbjudit det.

När han nu är så storsint, eller vad man ska kalla det, vill ju inte jag vara sämre. Han är envis, vill inte ge upp. Det är oftast en bra egenskap.

Själv vet jag sällan varken ut eller in. Det jag faktiskt vet, är att jag inte älskar honom som man, alltså partner, längre. Men jag vet också att en så otroligt bra människa är svår att hitta fler av. Så.. å ena sidan. Men å andra sidan.

Hur gör vi då, för att leva tillsammans i nuläget?

Tja, vi är snälla mot varandra och hjälps åt med praktiska saker. Vi visar ömhet, med kramar när den andre går, kommer hem igen. I övrigt lever vi nästan helt separata liv; han pysslar med sitt på kvällen, jag med mitt. Som småbarnsföräldrar är vi ju rätt trötta också, även det är ett hinder för att kommunicera.

Ja, livet bara fortsätter av sig självt, kan man säga. I väntan på ännu fler omvälvande händelser?

(x)

Just det, jag gjorde alltså precis samma sak som min sambo gjort. Jag berättade det för honom också. Bara för att "hämnas". Nej, inte ett dugg vuxet och moget. Jag vet det.

Jaha. Där kunde det ju ha slutat. Sidan kunde ha fått finnas där helt oanvänd. Men, nejnej, jag skulle "minsann"... suck. Det tog förstås inte lång tid förrän jag hade börjat "prata" med någon. Någon väldigt, väldigt intressant...

Så här i efterhand känns det bisarrt att tänka på hur jag resonerade då. Och jag har absolut inga ursäkter. Förklaringar har jag, men inga ursäkter.

Om jag ska försöka beskriva vad som drev mig, så var det en enorm, brinnande ilska. En svidande, frätande bitterhet. En sorg. De här starka känslorna skapade någon slags "skygglappar", dessutom hade jag ju så många bra "ursäkter"... "Varför skulle bara han få och inte jag..." "Han förtjänar det här"... "Det här kommer att hjälpa mig att komma upp till ytan igen och sedan blir det lättare att reparera mitt förhållande..." Och så vidare. Jaja. Oavsett vad jag sade till mig själv, så fanns det förstås ett gnagande samvete där också. Men det tystade jag tyvärr. Och var till sist otrogen. "All the way".

Jag kanske är schizofren på något sätt, men jag hade faktiskt en slags plan. Jag skulle jobba stenhårt på att komma över allt som hänt i mitt förhållande, jag skulle snart avsluta den här kontakten och så skulle allt bli så bra, så. Ja, jag uttrycker det ju lite lustigt, men ungefär så.

Men efter lite mer än ett halvår sedan jag upptäckte min sambos extratjejer, var det dags igen.

Det hade gått längre den här gången, han hade verkligen engagerat sig. Pratat i telefon, varje kväll. Intensiv mailkontakt med utbyten av sexuella fantasier. Skickat vykort till henne samtidigt som han skickade hem till oss, från sin USA-resa.

Men fortfarande hade han inte träffat henne i verkligheten.

Jag hade ju nu själv varit otrogen.

Ändå blev jag helt förkrossad. Trots mina egna handlingar, kunde jag inte klara av ännu ett svek.

Ja, jag var en hycklerska. Absolut. Men mina känslor kunde jag inte styra över, jag blev trots allt jätteknäckt.

Jag hade ju "tänkt göra allt bra", liksom.... typ ba.

Nu blev det värre än någonsin. Jag skaffade en lägenhet och ville absolut skiljas. Jag kom hem tidigt på morgonen vid sju, var med barnen hela dagarna tills de lagt sig och åkte sedan till den lilla lägenheten.

Min sambo? Han förstod äntligen. Jag nådde äntligen fram! Men för sent för mig. När han äntligen insåg hur mycket han älskade mig, hade den sista resten hos mig dött.

Det kändes oerhört märkligt att få tillbaka honom, som jag längtat så mycket efter i åratal.

Jag har sällan sett en människa så knäckt, och jag hade verkliga svårigheter att hantera det. Å ena sidan denna enorma, obeskrivbara ilska. Å andra sidan kärlek till denna människa, om än inte den slags kärlek man känner till en partner.

Men min otrohet då?

Ja, den fortsatte jag med. Nu skulle vi ju ändå skiljas.

Men inte med mannen från datingsajten. Jag hade av en slump stött på ett gammalt ex en kväll ute på krogen. En person som alltid haft en speciell plats i mitt hjärta.

Ja, jag var en rejäl hycklerska!

Fördriver tid med att slänga upp lite snygga bilder.  :-)

(x)

Jag kände mig oerhört ensam under mina graviditeter. Min sambo fanns där fysiskt, men inte på så många andra sätt. Jag "saknade" honom extra mycket, längtade extra mycket efter beröring och sex när jag var gravid. Dessutom hör jag till dem som inte tappar sexlusten när det växer barn i magen. Tvärtom ökar den ännu mer.

Min sambo däremot, hör till dem som har svårt för att ha sex med gravida. Så det var inte heller en bra kombination. Jag hade full förståelse för hur han kände, däremot inte för att han aldrig på eget initiativ rörde vid mig ens på ett icke-sexuellt sätt. Det var jag tvungen att be om, för att få, för det mesta.

Så upptäckte jag att han porrsurfade. Massor. Egentligen har jag absolut inget emot porr, tvärtom faktiskt (förutom den självklara aspekten att de som gör porr, gör det frivilligt. Det jätteämnet får hamna i ett annat inlägg). Jag har själv jobbat som modell för erotiska bilder, har även varit en av tjejerna på TV21. Jag tittar själv gärna, även om det är svårt att hitta bra erotik, ännu hellre tittar jag tillsammans. Men - jag har mycket emot att bli ersatt! När han påstått sig inte ha någon som helst lust. Det kändes som ett slag i ansiktet.

Jag bad honom förstås att försöka få utlopp för sin lust hos mig, först och främst. Han lovade att göra det, att sluta porrsurfa tills dess vårt sexliv fungerade igen.

Men det tog inte jättelång tid, knappt ett år, förrän jag återigen upptäckte att hans dator var fullsmockad med porr. Trots hans löfte.

Jag blev verligen ledsen! Sårad! Kände mig sviken! För under denna tid hade vårt eget sexliv inte alls återhämtat sig, inte på något sätt. Några snabbisar då och då, helt känslolöst.

Nästa gång jag råkade hitta grejer på hans dator (skulle leta efter avsnitt av Grey´s anatomy som han laddat ner åt mig) var det inte porr. Det var sparade msn-konversationer med två andra tjejer. Då visade det sig att han sedan ett tag haft en sida på Spraydate, sagt sig vara singel och haft kontakt med dessa två. Enbart i skrift, genom mail och msn. Inte träffat dem.

Men det är verligen otrohet i mina ögon!

Som han, efter en rejäl kris, naturligtvis aldrig skulle göra om. Han sade sig ha mått så dåligt, behövt bekräftelse. Jag förstår att han mådde dåligt och behövde bekräftelse, för vi hade det väldigt tufft, jag var deprimerad och inte alls någon trevlig livspartner under lång tid. Både på grund av täta graviditeter, men också för att jag inte lyckades nå fram till honom, så det blev en ond cirkel. Men jag förstår inte att han vände sig till andra på det sättet. Där var det nära att vi gick isär, men självklart var han otroligt ångerfull och lovade att aldrig göra om det.

Under den krisen, då jag drog hemifrån samma kväll jag hittat bevisen på datorn och sedan var borta en vecka, då gick det sönder något inuti mig. Faktiskt minns jag det som en direkt fysisk känsla av att något kraschade. Det blev droppen som fick bägaren att rinna över efter ett antal år av att känna mig allt annat än prioriterad av min sambo.

"Nej nu jävlar! Nu skaffar jag också en sida på en datingsajt, jag ska fan också få bekräftelse!" För efter dessa år var mitt självförtroende och min självkänsla som kvinna helt nere på botten. Herregud, jag kunde inte ens få min sambo och pappan till mina barn intresserad och tänd på mig!

Så jag gjorde det. Sedan körde karusellen igång. Snabbt.

Har precis skällt ut ett gäng förbannade skitungar!!!!

Ok, skälla ut kanske var att ta i. Hade bara elvaåringen i gänget stått där, så hade jag tagit i ännu mer. Men hon får med sig ett par tjejer i sjuårsåldern, så jag nöjde mig med att tala något högre, mycket allvarligt och ganska argt. Men det tog visst, för en av sjuåringarna började förstås grina när hennes mamma kom och gick. Jodå, ungar är inte dumma, de vet hur de ska göra för att få ut det bästa av en situation. Klart man grinar och får mamma med sig.... som förståstycker sååå synd om.

Det finns många barn där vi bor, från småbarn till skolbarn i mellanstadieåldern. På somrarna är ju alla barn ute på området i mitten av husen, och ofta, alldeles för ofta, leker ett gäng som mer än gärna utesluter de få andra som inte var med från början men gärna vill vara med förstås. Jag avskyr sådant! ALLA ska få vara med, när många redan leker! Okej om två stycken leker, då kan man ibland vilja vara ifred. Men när alla utom en eller två får vara med, då blir jag förbannad!

Det här händer alltså ofta, har varit ett problem i åratal, och idag lackade jag ur ordentligt. Annars brukar jag bita ihop och prata med dem någorlunda snällt, och se till att alla får vara med. Men nu jävlar. Jag hade nämligen redan sagt till dem flera gånger, men utan resultat.

Det är egentligen elvaåringen som är det stora problemet. Ena dagen är hon såååå gullig mot de yngre, till exempel min femåriga dotter. Härom helgen lekte hon med min dotter i flera dagar, fick sova över hos henne här och kallade henne sin bästa kompis. Jag förstod att det skulle bli problem. Min dotter är jätteförtjust i henne, och älskar förstås att leka med en äldre tjej. Och blir så klart också jätteledsen när hon plötsligt inte duger och inte får vara med. Den stora tjejen är den som "bestämmer" och får med sig de två sjuåriga tjejerna. Jävla unge rent ut sagt.

Jag har som policy att ALLA får vara med när vi gör något. Om någon vill följa med när vi ska cykla, får de det. Igår var jag ute och cyklade med ÅTTA barn. Både elvaåringen och de två sjuåringarna har vid olika tillfällen varit med på roliga cykelutflykter då vi haft picknick någonstans.

Vi tar mer än gärna med oss fler när vi åker till roliga ställen, som till exempel stadsparkens stora lekpark eller lek- och buslandet. Den som vill vara med, får vara med! Alla får vara med när mina barn leker, när de leker ute och leker flera. Så klart!

Varför fan kan inte alla föräldrar lära sina barn hyfs?!?!?

Jag är verkligen, grundligt, bottenlöst LESS på snorungar! Curlade ungar, bortskämda ungar, ungar som beter sig illa!!!

Påstår inte att mina är perfekta, men de har många syskon, de har lärt sig ordet KOMPROMISSA! De har fan fått lära sig att vara schyssta mot andra barn och låta dem vara med nästan jämt! De njuter inte av att överlägset säga "nä. du får inte vara meeeeed."

Suck. Jag är så less på att bo så här. Fan vad skönt det vore att SLIPPA folk inpå sig!