(x)

Det som inte dödar, det härdar.

Jag är jäkligt härdad!

Tänker dra min livshistoria i korthet. Sammanfatta de viktigaste grejerna helt enkelt.   

Pappa drog från Danmark till Sverige för att jobba. Här träffade han min mamma, som var tio år yngre. Pappa var trettio år och kände sin biologiska klocka ticka  - så han lurade i mamma att han var steril.   

Ungefär två år efter att jag föddes, separerade de. Mamma träffade ganska snart en ny man, den hon senare gifte sig med och som är pappa till mina syskon.

Min styvpappa är jättetrevlig och jag såg honom alltid som min riktiga pappa - också. Jag hade två riktiga pappor helt enkelt. Tyvärr började han dricka.

När jag var i tioårsåldern kunde de inte dölja sina bråk längre, där det även ingick slagsmål ibland, och båda berättade alldeles för mycket för mig.  Plötsligt var jag på ett sätt också vuxen. Det var inte särskilt trevligt.

Åren gick. I tonåren var deras äktenskap verkligen ren dynga. Min styvpappa hade en väldigt tjusig jobb med massa status, mycket resor, en hel del representation. Ingen kunde ana hur han var hemma. Man hittade flaskor lite överallt och hans humör var minst sagt oberäkneligt. De bråkade något så enormt. Till exempel drog min styvpappa en gång mamma över gruset på gården, i håret.

Mamma började också dricka; vin, för att kunna somna lättare. Det eskalerade också förstås.

När jag var i mitten av tonåren skiljdes de äntligen! Men vi snackar riktigt vidrig skilsmässa med hot, våld och diverse andra otrevligheter. Det var extremt jobbigt!

Vi hade haft väldigt mycket pengar ett tag, på grund av min styvpappas jobb. Ett tag var vi till och med miljonärer. När de skilde sig, hamnade mamma på botten av samhället. Hon hade ju varit hemma med oss barn och hade exakt INGENTING. Varken pengar eller status eller en snygg CV.

Hon köpte ett ganska nergånget hus och fick leva på socialen,med all den förnedring det innebär. Vi brukade hämta överbliven mat från restauranger i stan, slängd mat, som vi gav till våra två grisar. I efterhand har jag fått veta att även vi barn fick av den maten. Den som var minst förstörd. Så illa var det, och mamma drack mer och mer i smyg.

Det hjälpte förstås inte att hennes exmake, min styvpappa, gjorde allt han kunde för att jävlas. Nu hade hans karriär börjat dala och han drack ordentligt. Hans lägenhet var vidrig, som en riktig knarkarkvart. Gammal möglig mat överallt, skitigt, äckligt, inrökt och alltid mörkt, alltid fördragna mörka gardiner.

Mamma blev våldtagen. Inte bara en gång, utan en hel natt, av en man som trängde sig in i hennes hus. Våldtagen i sin egen säng, gång på gång. Det var den tredje våldtäkten hon utsattes för under sitt liv.

Efter det var hon helt knäckt. Drack rejält. Till sist tog hon sitt liv.

...blev inte någon tjusig restaurang, tack och lov.

Det blev supergod mat på en mysig pub.

Men redan innan huvudrätten, hade vi börjat bråka. Suck.

Gissa-vilket-ämne kom upp...

Varje gång kyparen kom, log vi stelt och sammanbitet. Sedan var det igång igen.

Efter ett tag kom min syster och hennes fästman. Det skulle ha varit jättetrevligt, om jag inte suttit och kokat inombords och helst av allt ville dra hem.

Vi gick vidare till en annan pub, och då uppstod ännu ett problem:

Där satt en bekant till mig, en som jag verkligen gillar. Men, jag kunde bara hälsa lite diskret, och det räckte för att bli utfrågad av min man om vem det där var och hur jag kände honom.... Han vet ju vilka jag känner i övrigt, ganska väl.

Denna bekanta lärde jag känna under den period jag var otrogen.

Under den tiden hade jag och den kille jag var otrogen med, lite lösa planer på en trekant. Då kom den här bekantas namn upp, men killen kom sedan på att det skulle kännas konstigt, eftersom de är kollegor på samma arbetsplats.

Men i alla fall så skrev han ett mail till mig, där han nämner trekanten och namnet på personen. Det mailet hittade min man efter att allt hade avslöjats.

Jag är gift med en rätt smart man, så han hade fattat på en gång när han hörde namnet. Men som tur var lyckades jag undvika att nämna det igår......

Vi satt där och pratade, jag satt bredvid min syster. Plötsligt vill hon visa mig bilder på sin Iphone, på ankungar... men det hon visade var "nu är XXX där också".

Alltså killen jag var otrogen med hade kommit och satt sig hos den bekante.

Ojojojoj! OM min man hade upptäckt det hade det blivit katastrof! Han skulle nämligen ha känt igen honom mer än väl....

Jag får nog stanna här i Stepford och på sin höjd gå till den lokala pizzerian som har rättigheter, när jag vill gå ut. Dit får jag gå med min man, inte någon skön och rolig kompis.......... 

Nä, jag måste härifrååååååååååååååååån!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

!!

Jag har bråkat hela helgen med min man. Allt han gör irriterar mig, samtidigt som jag sörjer en nära familjemedlem som just gått bort, hastigt och oväntat. Begravningen var i fredags och hela helgen har jag spenderat i dennes hem, tillsammans med några andra nära släktingar. Bouppteckning, städning med mera. Känslokaos!

Min man har verkligen ställt upp under de här svåra veckorna! Ändå går han mig på nerverna något så vansinnigt. Så fort han suckar blir jag förbannad. Ja, jag låter helt enkelt allt och ingenting gå ut över honom. Inte särskilt schysst! Jag har betett mig riktigt vidrigt!

Som vanligt förstår han. Han förstår att det mesta kommer från ett annat håll än hans, och två minuter efter att jag kallat honom "din jävla idiot" smeker han mig på ryggen och säger att han förstår att jag har det jobbigt.

Alltså!!!  Jag ser visserligen ingen gloria, men den lär finnas där ändå. Det är denna sida hos honom som är med till att göra det så svårt för mig att bestämma mig till 100%. Jag får dåligt samvete över att jag vill kasta bort en person som andra säkert skulle ge ett ben för att få!

Det skulle vara sååå mycket enklare om han kunde vara en vanlig jäkla puckoman som skiter i barnen och beter sig allmänt illa....

Vadå? Jag, otacksam? Näääää!!!   

Men seriöst, jag vet. Jag ÄR jäkligt otacksam! Tyvärr kan inte tacksamhet föda kärlek....

Tant Grön skrev "...allt hänger på hur höga krav man har. Har man skaffat fem barn tillsammans då har man det man gör och får även ta konsekvenserna av det dvs ont om tid, ständig trötthet osv. Men ni har väl valt att skaffa fem barn ihop antar jag... dom kommer ju liksom inte av sig själva, dom små liven! :o)"

Öh, jo, det gör de! 

De små liven kan absolut komma lite av sig själva!

Min äldsta son är anledningen till att jag lever.

Med hans pappa hade jag ett kort men intensivt förhållande, som gick ut på att förstöra mig själv så snabbt som möjligt. Han påstod sig vara infertil, det var han helt säker på efter en massa år utan att ha gjort vare sig one night stands eller tjejerna i långa förhållanden på smällen, trots noll skydd någonsin.

Så bra, tyckte jag! Skönt att slippa krångla med p-piller, som jag avskyr.

Men hoppsan, jag blev gravid... efter bara några månader.

Tänk er ett mörkt, tyst rum, med alla persienner neddragna. Tänk er att persiennerna plötsligt dras upp så att solljuset flödar in, samtidigt som trehundra väckarklockor börjar tjuta samtidigt.

Det var precis den effekten denna första graviditet hade på mig, som dittills fortfarande levde i självdestruktivitet efter en massa jobbiga händelser i livet.

När strecket visade sig på testet, slutade också mitt destruktiva liv och jag såg ljuset igen.

Tre år senare hade jag träffat mannen med stort M. Mannen som var glad att jag hade ett barn redan, för han ville absolut inte ha egna biologiska.

Jag skyller på kärleksruset....      det var säkert det som gjorde att jag glömde att ta mitt piller några gånger.

Det räckte att glömma en gång den tredje månaden efter att vi träffats, så var jag gravid igen.   

Efter nio månader ploppade en liten mörkhårig flicka ut. Sedan den sekunden har hennes pappa inte kunnat få nog av biologiska barn.   

Jag var i mina egna ögon Drottningen av Amning. Så döm om min förvåning när amningen inte lyckades med henne. Det tog mig helt på sängen. Hon var en helt annan personlighet än min äldsta son; otålig, otålig, otålig! Mina bröst var för långsamma för henne, efter fyra månaders kamp fick vi börja ge via flaska istället.

Så här i efterhand fattar jag inte varför jag reagerade så starkt på detta. Men då kände jag mig oerhört misslyckad och ville ha ännu en chans att lyckas amma.

Det, kombinerat med en längtan efter att få planera ett barn, var anledningen till barn nummer tre.

Det var roligt att få uppleva total glädje, hos båda oss föräldrar också, när testet visade positivt.

Strecket visade sig vara en pojke.   

Man är ju ingen sexgudinna efter en förlossning och tiden efter, men sådär fyra-fem månader efter pojkens födelse, hade jag och min man haft sex ett par gånger i alla fall. Jag helammade och hade inte fått någon menstruation än, inte vad jag hade märkt åtminstone.

Den sista av de två gångerna vi hade sex, glömde han dra ut den........ och vips, var jag gravid igen.   

Så kan det gå till att få fyra barn, när man är det mest fertila som går i ett par skor!

Men nu blir det banne mig inga fler barn gjorda. Nu har jag stoppat in en polis/spiral som fångar in alla busar som vill ta sig förbi. Den ska vara därinne i tio år. Skönt!

(x)

Varför är jag fortfarande kvar?

Så här skrev Erika:

"...Men vi fortsätter ändå, och livet rullar på för att det helt enkelt måste göra det. Det är bekvämt att fortsätta med tryggheten, att veta att ekonomin ligger stabilt, att veta och känna av varenda millimeter av kroppen som ligger brevid en om natten.
Men ändå frågar jag mig själv dagligen om det inte är totalt meningslöst? Ingenting kommer nånsin att bli som det varit förut ändå, så varför försöka? Vad ska det resultera i?Man kan fortsätta vara snäll. Fortsätta att äta sin frukost tillsammans och dela på den sista mjölken till kaffet. Fortsätta tassa som katten kring het gröt. Men vill man det?..."

Har sagt det förut; det är lätt att ha principer. En av alla mina var att "aldrig nöja mig med näst bäst".

För jag är ju värd det bästa! Precis som alla andra.

Men inte hade jag räknat med att det skulle kunna bli svårt att lista ut vad "bäst" är!

Jag hittade ju mannen som var Bäst.

Nu har han trillat ner från den förstaplaceringen (trots mina egna handlingar), fast...

Han är fortfarande Bäst, men på andra sätt.

Han är Bäst på omtänksamhet i vardagen, på att ställa upp och göra allt han kan för att vi som familj ska fungera bra.

Han är Bäst på så sätt att jag, tack vare honom, ju slipper vara ensam om ekonomin. Ensam om svåra beslut.

Är det att nöja sig med näst bäst, att prioritera ett tryggt liv?

Förmodligen. Det tyckte jag i alla fall förut.

Jag själv, personligen, längtar efter att slita mig loss. Få andas igen.

ÄR det värt det? ÄR det värt att stanna kvar?

Nä. Egentligen är det ju inte det, för mig, personligen.

Jag vill ha mer än detta, jag är värd mer än detta!

Att stanna för barns skull har jag aldrig trott på, det lär ju barnen att man inte är värd det bästa.

Terese skrev;

"...vad jag vill säga är att gör det du vill innerst inne för dagarna i livet bara går...bestäm dig och utgå från det...ni har för mycket skit mellan er och det kommer alltid finnas där..."

Tyvärr är det alla.a de där praktiska prylarna som gör att jag tvekar inför hoppet. Ekonomin. Bostad. Till exempel har jag noll köpoäng hos vårt kommunala bostadsbolag, eftersom det är min sambo som står för vårt kontrakt och har samlat på sig alla siffrorna. Man behöver minst 3000 poäng för att få en okej lägenhet. Privata bostadsföretag finns det förstås, men en arbetslös ensamstående flerbarnsmorsa lär inte få dem att jubla. Köpa en lägenhet? Just nu har jag 38 kronor på mitt sparkonto.

Jag vet, det är ett lyxproblem!!!!

När jag flydde från ett grannland efter misshandel av både mig och mitt barn, efter att ha levt med missbruk, då hade jag spytt på sådana här lyxproblem. Kallat mig själv en bortskämd jävel och beordrat mig att genast dra, för allt ordnar sig, förr eller senare.

Det vet jag ju att det gör, men jag har uppenbarligen blivit lat och bekväm och alltför van vid ett behagligt liv utan större ekonomiska problem. Ett liv där inte varje månadsslut är samma sak som ont i magen inför tanken att kanske inte kunna betala alla räkningar.

Jag vet vad jag egentligen vill, men jag vet inte än hur jag vill att det ska gå till och fortfarande finns lite velande kvar, i och med att min sambo inte kan sluta med att vara så bra... men, jag vill egentligen få min frihet tillbaka, fast det är inte så bråttom. Huvudsaken är fortfarande att våra barn far så lite illa som möjligt och att det blir så lite bråk mellan mig och min sambo som möjligt. Det får ta tid. Men inte för lång tid!

Ytterligare ett citat från Terese:

"...innan jag bröt upp hade jag en hemlig blogg där jag skrev precis som du det var som en början på skilsmässan på nåt vis...kanske är det så även för dig!"

Ja, visst är det här en början, för innan jag startade den här bloggen var jag ännu mer förvirrad!  Men tack vare att jag dels skrivit av mig ordentligt och på så sätt fått lite mer ordning och reda på tankarna, och dels tack vare kloka kommentarer, så blir det här definitivt den början till slutet jag behövde komma igång med!

Kliar i fingrarna att svara på alla intressanta och tänkvärda kommentarer! Men hinner inte idag... begravning står på schemat och fyra ungar ska göras iordning och hållas borta från allt som smutsar ner dem tills vi ska åka... :-)

Men, aj vill bi back, i sann Arnold-anda. Tack för era kommentarer!

(x)

Såg den här bilden och tänkte; herregud, det där måste jag skriva något om!

Men nu har jag helt tappat orden, känns det som.

Det är ju tragiskt!

Vart är världens utseendefixering på väg? Tänk om det är det här som blir normen om några år?

Suck. Jag önskar och brinner för att alla människor ska tycka om sig själva precis som de är.

Sådana här bilder gör mig mållös och får mig nästan att tappa hoppet.

Visst, det är en extrem bild. Men alltför många tjejer idag ser NÄSTAN ut så där. Nästan. Alldeles för stora silikontuttar. Alldeles för stora silikonläppar. Alldeles för hårt sminkade, för solariebrända, för vitblonderade.

Ja, ibland ger jag nästan upp hoppet.

Bajs också, jag råkade skriva ännu ett argt och rätt provocerande inlägg på min offentliga blogg. Jag skulle ju sluta med det!

Jag skulle ju bara skriva snälla och trevliga inlägg. Som inte retar upp någon enda, men framför allt inte får någon av sambons fina kollegor eller någon av våra präktoperfekta grannar eller några av mina barns kompisars föräldrar att sätta i halsen och tycka att vi i vår familj är konstiga.

Jaja, det blev en lång mening, men det skiter jag i. Jag är ju anonym, ingen kan blänga på mig irl, hahahahahahaa!!! *ser psyko ut*  :-)))

Det är någon jättekonstig människa som tipsar om sin blogg i rampljuset väldigt ofta.

Men vad skriver jag, jag menar ju förstås en massa konstiga människor!!

Fast just nu syftar jag på en speciellt konstig person; någon som tjatar om medium, ärkeänglar och skriver om självklara saker som om det är något alldeles nytt, som ett medium vid namn Johlie har uppenbarat som nya sanningar.  Suck.

Det är sådana blockpsykon som förstör så mycket för vanliga människor som tror på något. 

Så snälla Birgitta, lägg in dig istället. Det finns hjälp, det finns medicier som fungerar.