Morgon i Stepford. Snart dags att dra på 50-talshemmafruoutfiten och le bländande vita leenden mot omvärlden samtidigt som jag gör golven skinande rena med Ajax universal.

Fy faaaan vad skönt att blogga anonymt! Jag har nämligen en till blogg, som har rätt många besökare. Det är kul! Men mindre kul att hela tiden behöva tänka sig för, och inte kunna skriva om vad som helst, eftersom sambons fiiinaaa tjusiga kollegor läser den, grannarna tittar in där ibland och så vidare. Inte för att jag bryr mig - men det gör ju min sambo.

På tal om fina tjusiga kollegor, slapp jag undan dem igår. En av dem fyllde 40 år, dessutom fyllde dennes fru också 40 år. Vi snackar jättefest i tjusiga huset. Snobbarnas sammankomst. Fiiiiiiint värre. *kräks*

Som tur är, kunde vi inte hitta en barnvakt. Hahahaa det är bra att ha barn ibland!

Nä, jag tycker inte sånt är kul. Jag föredrar att sitta på en sliten inrökt pub med några skönt avslappnade människor, typ Kungen och BB (Alltså inte Carl-Gustaf och inte kliniken). Kunna snacka om vad som helst inklusive sperma, utan att någon fin jävel sätter i halsen.

Jodå, så att.... dags att sätta fart på dagen!

Amen! Utan öl skulle jag vara oskuld!   

Tänkte försöka beskriva sex, men kom på att Blodhundsgänget redan gjort det så sjukt bra!  :-)) 

"Sweat baby sweat baby
Sex is a Texas drop me
Can you do the kind of stuff that only Prince would sing about
So put your hands down my pants and I bet you'll feel nuts
Yes I'm Sisco, Yes I'm Ebert and you're getting two thumbs up
You've had enough of two hand touch
You want it rough you're out of bounds
I want you smoothered want you covered
Like my waffle house hash browns
Come quick like fed ex
Irridgenate like fex
Just like cuticle cost stock
You are inclined to make me rise an hour early
Just like day light savings time

 
Love the kind you clean up with a mop and bucket
With the lost catagrins of Egypt
Only god knows where we stuck it
Heiroglphyics let me be specific
I wanna be down in your south seas
But I got this notation that the motation of your ocean
Meets small craft of that visery
So if I captsize
And devize high tide give me five
You sunk my battle ship
Please turn me on I'm Mr. Coffee with an automatic drip
So show me your's I'll show you mine
Tool Time you'll love it just like la
And then we'll do it doggie-style
So we can watch x-files"

 "...men det låter ju ändå som att ni har det bra och det är väl skönt att leva med någon där vardagen inte är strukturerad till topp till tå med exakt samma saker hela tiden, då hade du väl gnällt för de ;P :) kram på dig."

Tack, tack.

Men vardagen är grymt monoton, for your knowledge. Så blir det när man har barn, nästan oavsett hur ens relation ser ut. Och vi gör samma saker, på varsitt håll, på kvällarna. Totalt förutsägbart.

Nej, det här äktenskapet är ju egentligen dödsdömt, frågan är bara hur lång tid det tar innan det tar sista andetaget.

Om inte ett mirakel inträffar, förstås. De brukar dock lysa med sin frånvaro i min tillvaro.

Oavsett hur "bra" ens partner är, är det fruktansvärt svårt att leva i efterdyningarna av riktigt jobbiga händelser. Och när det väl går sönder något i ens inre, är det svårt att laga igen. Något i mig är trasigt, kommer aldrig kunna fixas.

Jag älskar min sambo, men inte som man. Jag älskar honom för den fantastiska människa han är, som man älskar sina syskon, föräldrar eller barn. Inte som man, som livspartner.

Men, som sagt. Ett mirakel KAN ju inträffa...

(x)

"Allt hänger på hur höga krav man har. Har man skaffat fem barn tillsammans då har man det man gör och får även ta konsekvenserna av det dvs ont om tid, ständig trötthet osv. Men ni har väl valt att skaffa fem barn ihop antar jag... dom kommer ju liksom inte av sig själva, dom små liven! :o) "

Tja... visst är det så. Också.

Men - som Tony Irving brukar säga - ändå kan det bli för mycket. För mycket skit i det gemensamma bagaget.

Det återkommer jag till i ett senare inlägg. För otrohet är ett komplicerat ämne som kräver en del utrymme!

Dessutom är vi så förbannat olika, jag och min sambo!

"Opposites attract" sägs det, och det var nog så det var när vi träffades. Båda attraherades av sidor hos varandra som vi själva skulle vilja ha.

Sedan gick det i raketfart, och med tiden dök fler och fler olikheter upp, sådana som inte hamnar i kategorin "så bra att jag själv skulle vilja vara sådan"...

När jag nu sitter med facit i handen och vet exakt hur olika vi är, blir det nästan komiskt!

Jag är morgonpigg, han är nattmänniska.

Jag är lättsam, han är allvarlig.

Jag skiter i vad folk tycker, han är extrem åt andra hållet och tycker det är jätteviktigt vad folk tycker om oss.

Jag har inga problem att prata eller skriva om privata ämnen, han är så privat att det är otroligt att jag fått veta vad han heter.

Jag kan umgås med alla sorters människor, han gillar inte att tvingas hänga med folk han "inte har något gemensamt med".

Vi kan inte se film tillsammans, eftersom vi har totalt motsatt smak.

Samma gäller musik.

Han älskar att gå, promenera. Jag avskyr det. Cykla är min grej.

Han älskar att vara i naturen, gå i skogen i timmar. Jättetrist, tycker jag.

Han älskar kött, grillat, jag avskyr det (men det vet han ff inte om.. LOL! )

Han älskar att laga mat, jag avskyr att laga mat.

Man ska inte "sticka ut" för mycket, tycker min sambo. Jag gillar att provocera.

Han har enbart haft seriösa förhållanden innan oss och ser allvarligt på sex. Jag har gjort både det ena och det andra med en mängd män och haft roligt under tiden, och tycker INTE att sex alltid måste vara en akt av kärlek mellan bara två människor...

Han öppnar fönstren för att det är för varmt, jag går och stänger dem för att jag fryser.   

Han dricker vin och kan allt om druvor, jag halsar min Staropramen direkt ur flaskan.

Han kommer från en välbärgad, välutbildad kristen kärnfamilj, jag är uppväxt med alkoholism och skilsmässor.

Han har aldrig varit med om något riktigt hemskt, inte ens att en partner gjort slut helt ur det blå. Jag har varit med om ett flertal rena trauman.

Han har aldrig varit helt utan pengar, tvärtom alltid kunnat betala allt kontant (t ex resor genom USA). Jag vet vad det innebär att leva på botten av samhället och inte ens kunna spontanköpa en kvällstidning.

Han kör strutsmetoden på problem, jag vill prata om allt tills det är löst.

*nynnar på Paula Abduls gamla hit* Opposites attract! I alla fall till att börja med....    

(x)

Susanna55 har skrivit väldigt bra om nätdejtingens avigsidor.

Tänkte kontra med det positiva!

Tack, Spraydate, för alla fantastiska människor jag har lärt känna!

Isaf-officeren i Afghanistan. Nyutexaminerade polisen från Stockholm. Ambulanssjukvårdaren i Gällivare. Redigeraren på Aftonbladet. Kriminalkommissarien på Säpo. Singelpappan i Hedemora, Värmlänningen som blivit 08.a, CIO:n på ett av världens största företag, mediaproducenten/dj:n i Malmö...

Plus en hel del fler.

Att lära känna folk via datingsidor ger en fantastisk inblick! Jag har lärt mig mycket om både platser, arbeten och socialgrupper... om andra sätt att leva än mitt eget helt enkelt. En schysst bonus som man får utöver allt annat nice...     

Men visst, man måste ha en ängels tålamod för att hitta guldkornen bland alla idioter. Bland alla de som tror att det snabbaste sättet att få av en tjej brallorna är att starta med "hej, har du msn eller? Vill du sexchatta?"

Eller... ännu värre, "Hej hej, vad gör en sån som du en dag som den här?" (När man inte ens har någon bild och knappt någon text.... LOL!)

Så skaffa tålamod och börja dejta på nätet! Skit i att leta efter mr/miss Right, det blir både roligare och lättare med en mer soft attityd. Se fram emot schysst sex, kanske en och annan förälskelse också, och vem vet, mitt i allt det kan ju faktiskt livspartnern dyka upp!

Egna barn och andras ungar, är ett känt uttryck.

Förmodligen är det känt för att det är sant.

Som flerbarnsmamma är jag extra utsatt för andras ungar.. för barn har ju kompisar, så många barn = många kompisar.

Barnens kompisar är det värsta med att ha barn! I övrigt är det ju nästan jämt underbart att vara förälder....    

Tyvärr har just mina barn lyckats hitta kompisar som allihop är curlade så man blir vansinnig! Bortskämda snorungar som inte har hört ordet kompromissa, som surar ur för minsta lilla, som inte klarar av att inte få som de vill hela tiden, som är en pest när de hämtas av sina föräldrar, som är självupptagna egoister... men tyvärr kan man ju inte välja vänner åt sina barn.

De har ju roligt tillsammans, förutom när curlingpuckoungen ställer till problem, som jag som förälder måste ta hand om. Det är inte kul heller när mina barn blir ledsna för att deras kompisar beter sig illa och egoistiskt, när de frågar mig varför de beter sig så. Vad ska jag svara på det, utöver att det är kompisarnas föräldrar som har glömt att lära dem att man turas om eller kompromissar på annat sätt? Jag vill verkligen inte att mina barn ska ta efter sina kompisars dåliga beteenden, med ursäkten att de ju gör si och så!

"Men Tilde dukar ju inte av eller säger tack för maten hemma hos sig, varför måste vi göra det jämt?" "Men hemma hos Malcolm får man spela datorspel hur länge man vill, varför får inte vi det?"

Eller kanske det här händer i tankarna hos mina barn;

"Hmm..  det funkar ju för Alva att skrika, då får ju hon som hon vill direkt... tror jag ska börja med det jag också..."

"Hmmm....  när Vincent blir arg på sin mamma och vägrar bli på bra humör igen så får han som han vill tills han blir glad, det kanske funkar för mig också?"

"Hmmm... jag har ingen lust att äta det här, om jag vägrar kanske mamma gör annan mat till mig, som de gör hemma hos Vilda?"

Nej, curlingföräldrar är verkligen en bunt idioter allihop! Det finns kanske förklaringar till varför man uppfostrar sina barn till puckon, men inga ursäkter!

God damn vad jag är less ibland...

Det tar energi att leva i en känslomässig berg- och dalbana! Stanna eller gå?

Har världens bästa sambo, egentligen. Men vi har haft det tufft... och jag bär på en massa bitterhet och ilska gentemot honom som är svår att bli av med.

Dessutom har vi barn. Då drar man ju inte bara, som man kunde göra förr i tiden...

Har alltid sagt att man inte ska stanna i dåliga förhållanden för barnens skull. Men nu är det inte så solklart, eftersom förhållandet egentligen inte är dåligt. Eftersom han är en jättebra människa som ställer upp på (nästan) alla sätt.

Sedan är det ju en annan aspekt som tyvärr spelar in. Jag vet ju att jag har att välja på att fortsätta med min sambo, eller leva själv resten av livet. För vem fan vill ha en begagnad flerbarnsmorsa liksom...

Fuck.