Jag har bråkat hela helgen med min man. Allt han gör irriterar mig, samtidigt som jag sörjer en nära familjemedlem som just gått bort, hastigt och oväntat. Begravningen var i fredags och hela helgen har jag spenderat i dennes hem, tillsammans med några andra nära släktingar. Bouppteckning, städning med mera. Känslokaos!

Min man har verkligen ställt upp under de här svåra veckorna! Ändå går han mig på nerverna något så vansinnigt. Så fort han suckar blir jag förbannad. Ja, jag låter helt enkelt allt och ingenting gå ut över honom. Inte särskilt schysst! Jag har betett mig riktigt vidrigt!

Som vanligt förstår han. Han förstår att det mesta kommer från ett annat håll än hans, och två minuter efter att jag kallat honom "din jävla idiot" smeker han mig på ryggen och säger att han förstår att jag har det jobbigt.

Alltså!!!  Jag ser visserligen ingen gloria, men den lär finnas där ändå. Det är denna sida hos honom som är med till att göra det så svårt för mig att bestämma mig till 100%. Jag får dåligt samvete över att jag vill kasta bort en person som andra säkert skulle ge ett ben för att få!

Det skulle vara sååå mycket enklare om han kunde vara en vanlig jäkla puckoman som skiter i barnen och beter sig allmänt illa....

Vadå? Jag, otacksam? Näääää!!!   

Men seriöst, jag vet. Jag ÄR jäkligt otacksam! Tyvärr kan inte tacksamhet föda kärlek....

Tant Grön skrev "...allt hänger på hur höga krav man har. Har man skaffat fem barn tillsammans då har man det man gör och får även ta konsekvenserna av det dvs ont om tid, ständig trötthet osv. Men ni har väl valt att skaffa fem barn ihop antar jag... dom kommer ju liksom inte av sig själva, dom små liven! :o)"

Öh, jo, det gör de! 

De små liven kan absolut komma lite av sig själva!

Min äldsta son är anledningen till att jag lever.

Med hans pappa hade jag ett kort men intensivt förhållande, som gick ut på att förstöra mig själv så snabbt som möjligt. Han påstod sig vara infertil, det var han helt säker på efter en massa år utan att ha gjort vare sig one night stands eller tjejerna i långa förhållanden på smällen, trots noll skydd någonsin.

Så bra, tyckte jag! Skönt att slippa krångla med p-piller, som jag avskyr.

Men hoppsan, jag blev gravid... efter bara några månader.

Tänk er ett mörkt, tyst rum, med alla persienner neddragna. Tänk er att persiennerna plötsligt dras upp så att solljuset flödar in, samtidigt som trehundra väckarklockor börjar tjuta samtidigt.

Det var precis den effekten denna första graviditet hade på mig, som dittills fortfarande levde i självdestruktivitet efter en massa jobbiga händelser i livet.

När strecket visade sig på testet, slutade också mitt destruktiva liv och jag såg ljuset igen.

Tre år senare hade jag träffat mannen med stort M. Mannen som var glad att jag hade ett barn redan, för han ville absolut inte ha egna biologiska.

Jag skyller på kärleksruset....      det var säkert det som gjorde att jag glömde att ta mitt piller några gånger.

Det räckte att glömma en gång den tredje månaden efter att vi träffats, så var jag gravid igen.   

Efter nio månader ploppade en liten mörkhårig flicka ut. Sedan den sekunden har hennes pappa inte kunnat få nog av biologiska barn.   

Jag var i mina egna ögon Drottningen av Amning. Så döm om min förvåning när amningen inte lyckades med henne. Det tog mig helt på sängen. Hon var en helt annan personlighet än min äldsta son; otålig, otålig, otålig! Mina bröst var för långsamma för henne, efter fyra månaders kamp fick vi börja ge via flaska istället.

Så här i efterhand fattar jag inte varför jag reagerade så starkt på detta. Men då kände jag mig oerhört misslyckad och ville ha ännu en chans att lyckas amma.

Det, kombinerat med en längtan efter att få planera ett barn, var anledningen till barn nummer tre.

Det var roligt att få uppleva total glädje, hos båda oss föräldrar också, när testet visade positivt.

Strecket visade sig vara en pojke.   

Man är ju ingen sexgudinna efter en förlossning och tiden efter, men sådär fyra-fem månader efter pojkens födelse, hade jag och min man haft sex ett par gånger i alla fall. Jag helammade och hade inte fått någon menstruation än, inte vad jag hade märkt åtminstone.

Den sista av de två gångerna vi hade sex, glömde han dra ut den........ och vips, var jag gravid igen.   

Så kan det gå till att få fyra barn, när man är det mest fertila som går i ett par skor!

Men nu blir det banne mig inga fler barn gjorda. Nu har jag stoppat in en polis/spiral som fångar in alla busar som vill ta sig förbi. Den ska vara därinne i tio år. Skönt!

(x)

Varför är jag fortfarande kvar?

Så här skrev Erika:

"...Men vi fortsätter ändå, och livet rullar på för att det helt enkelt måste göra det. Det är bekvämt att fortsätta med tryggheten, att veta att ekonomin ligger stabilt, att veta och känna av varenda millimeter av kroppen som ligger brevid en om natten.
Men ändå frågar jag mig själv dagligen om det inte är totalt meningslöst? Ingenting kommer nånsin att bli som det varit förut ändå, så varför försöka? Vad ska det resultera i?Man kan fortsätta vara snäll. Fortsätta att äta sin frukost tillsammans och dela på den sista mjölken till kaffet. Fortsätta tassa som katten kring het gröt. Men vill man det?..."

Har sagt det förut; det är lätt att ha principer. En av alla mina var att "aldrig nöja mig med näst bäst".

För jag är ju värd det bästa! Precis som alla andra.

Men inte hade jag räknat med att det skulle kunna bli svårt att lista ut vad "bäst" är!

Jag hittade ju mannen som var Bäst.

Nu har han trillat ner från den förstaplaceringen (trots mina egna handlingar), fast...

Han är fortfarande Bäst, men på andra sätt.

Han är Bäst på omtänksamhet i vardagen, på att ställa upp och göra allt han kan för att vi som familj ska fungera bra.

Han är Bäst på så sätt att jag, tack vare honom, ju slipper vara ensam om ekonomin. Ensam om svåra beslut.

Är det att nöja sig med näst bäst, att prioritera ett tryggt liv?

Förmodligen. Det tyckte jag i alla fall förut.

Jag själv, personligen, längtar efter att slita mig loss. Få andas igen.

ÄR det värt det? ÄR det värt att stanna kvar?

Nä. Egentligen är det ju inte det, för mig, personligen.

Jag vill ha mer än detta, jag är värd mer än detta!

Att stanna för barns skull har jag aldrig trott på, det lär ju barnen att man inte är värd det bästa.

Terese skrev;

"...vad jag vill säga är att gör det du vill innerst inne för dagarna i livet bara går...bestäm dig och utgå från det...ni har för mycket skit mellan er och det kommer alltid finnas där..."

Tyvärr är det alla.a de där praktiska prylarna som gör att jag tvekar inför hoppet. Ekonomin. Bostad. Till exempel har jag noll köpoäng hos vårt kommunala bostadsbolag, eftersom det är min sambo som står för vårt kontrakt och har samlat på sig alla siffrorna. Man behöver minst 3000 poäng för att få en okej lägenhet. Privata bostadsföretag finns det förstås, men en arbetslös ensamstående flerbarnsmorsa lär inte få dem att jubla. Köpa en lägenhet? Just nu har jag 38 kronor på mitt sparkonto.

Jag vet, det är ett lyxproblem!!!!

När jag flydde från ett grannland efter misshandel av både mig och mitt barn, efter att ha levt med missbruk, då hade jag spytt på sådana här lyxproblem. Kallat mig själv en bortskämd jävel och beordrat mig att genast dra, för allt ordnar sig, förr eller senare.

Det vet jag ju att det gör, men jag har uppenbarligen blivit lat och bekväm och alltför van vid ett behagligt liv utan större ekonomiska problem. Ett liv där inte varje månadsslut är samma sak som ont i magen inför tanken att kanske inte kunna betala alla räkningar.

Jag vet vad jag egentligen vill, men jag vet inte än hur jag vill att det ska gå till och fortfarande finns lite velande kvar, i och med att min sambo inte kan sluta med att vara så bra... men, jag vill egentligen få min frihet tillbaka, fast det är inte så bråttom. Huvudsaken är fortfarande att våra barn far så lite illa som möjligt och att det blir så lite bråk mellan mig och min sambo som möjligt. Det får ta tid. Men inte för lång tid!

Ytterligare ett citat från Terese:

"...innan jag bröt upp hade jag en hemlig blogg där jag skrev precis som du det var som en början på skilsmässan på nåt vis...kanske är det så även för dig!"

Ja, visst är det här en början, för innan jag startade den här bloggen var jag ännu mer förvirrad!  Men tack vare att jag dels skrivit av mig ordentligt och på så sätt fått lite mer ordning och reda på tankarna, och dels tack vare kloka kommentarer, så blir det här definitivt den början till slutet jag behövde komma igång med!

Kliar i fingrarna att svara på alla intressanta och tänkvärda kommentarer! Men hinner inte idag... begravning står på schemat och fyra ungar ska göras iordning och hållas borta från allt som smutsar ner dem tills vi ska åka... :-)

Men, aj vill bi back, i sann Arnold-anda. Tack för era kommentarer!

(x)

Såg den här bilden och tänkte; herregud, det där måste jag skriva något om!

Men nu har jag helt tappat orden, känns det som.

Det är ju tragiskt!

Vart är världens utseendefixering på väg? Tänk om det är det här som blir normen om några år?

Suck. Jag önskar och brinner för att alla människor ska tycka om sig själva precis som de är.

Sådana här bilder gör mig mållös och får mig nästan att tappa hoppet.

Visst, det är en extrem bild. Men alltför många tjejer idag ser NÄSTAN ut så där. Nästan. Alldeles för stora silikontuttar. Alldeles för stora silikonläppar. Alldeles för hårt sminkade, för solariebrända, för vitblonderade.

Ja, ibland ger jag nästan upp hoppet.

Bajs också, jag råkade skriva ännu ett argt och rätt provocerande inlägg på min offentliga blogg. Jag skulle ju sluta med det!

Jag skulle ju bara skriva snälla och trevliga inlägg. Som inte retar upp någon enda, men framför allt inte får någon av sambons fina kollegor eller någon av våra präktoperfekta grannar eller några av mina barns kompisars föräldrar att sätta i halsen och tycka att vi i vår familj är konstiga.

Jaja, det blev en lång mening, men det skiter jag i. Jag är ju anonym, ingen kan blänga på mig irl, hahahahahahaa!!! *ser psyko ut*  :-)))

Det är någon jättekonstig människa som tipsar om sin blogg i rampljuset väldigt ofta.

Men vad skriver jag, jag menar ju förstås en massa konstiga människor!!

Fast just nu syftar jag på en speciellt konstig person; någon som tjatar om medium, ärkeänglar och skriver om självklara saker som om det är något alldeles nytt, som ett medium vid namn Johlie har uppenbarat som nya sanningar.  Suck.

Det är sådana blockpsykon som förstör så mycket för vanliga människor som tror på något. 

Så snälla Birgitta, lägg in dig istället. Det finns hjälp, det finns medicier som fungerar.

Fniss!

Jag har förmodligen taskig humor, men jag älskar den här! Skrattar så jag kissar på mig varenda gång jag ser den.

Inser att det finns en risk att jag får arga fanatiska feminister på mig nu.

Bäst jag går och gömmer mig bakom soffan! Fast det lär ju höras var jag är.   

(x)

Ställ ifrån er kaffet, för nu blir det fellatio!

Eftersom jag gillar killar och avskyr de flesta tjejiga tjejer, så har jag hört en hel del genom åren. Om tjejer som inte gillar fellatio. Som alltså vägrar att suga kuk.

Som tycker att det är "äckligt".

Excuse me?!?

Att ge en man oralsex är ju nästan bättre än själva sexet!   

Självklart kan inte alla tycka som jag, eller ska tycka som jag.

Men, att totalvägra? Det förstår jag ändå inte.

Älskar man den man har sex med, så älskar man väl hela människan, hela sinnet, hela kroppen? Varje liten millimeter!

"Älskling, jag vill leva med dig resten av livet, men jag äcklas över en del av din kropp."

När det gäller sex, gäller samma sak som för det mesta annat i livet; smaken är som baken och alla gillar inte allt.

Men, man behöver inte vara helt galen i att suga kuk, för att göra det.

Det är något man inte bara gör för sin egen skull. Det är inte heller något som är förnedrande, kränkande eller gör ont.

Det är förstås inte alltid man har sex med någon man älskar...

Då kan man väl suga lite kuk bara för att vara schysst? För de flesta tjejer som inte vill ta den i munnen, vill mer än gärna få oralsex själva...

Man behöver ju inte hålla på i timmar, eller svälja sperma... bara ge lite njutning! Bara för att det är saligare att giva än att taga!    

Ja, det är så jävla saligt att giva fellatio, att jag går åt snart!

I ett annat inlägg räknade jag upp alla olikheter mellan mig och min sambo.

Jag glömde nämna att jag älskar fellatio, och att han avskyr det...

Vad gör man då? Kan ju inte tvinga något att få oralsex!

Det var inte något jag trodde skulle bli ett problem. Klart att jag kan leva utan blowjobs... trodde jag.

Men det visade sig att det inte alls var så himla lätt. Jag saknar det verkligen!

Tycker att sex blir mycket tråkigare utan. Livet blir mycket tråkigare utan.

Ingen att busa med, lite hemligt i förbifarten...  eller i TV-soffan... eller i bilen... suck.

Smaken är som baken!